Fanzinesamlaren Jurij: "Det ryska folkets största fiende är Putin"

Text: Redaktionen

Foto: Aris Messinis

I höstas tog den ryska fanzinesamlaren Jurij Paretskij kontakt med oss i Mytens redaktion. Jurij, som sedan 2006 samlar på fanzine från Europas alla hörn, ville beställa några exemplar till Dnipro i Ukraina, där han sedan 15 år bor med sin fru. 

För några veckor sedan hörde Jurij av sig igen och bad oss berätta om hur arbetet går med femte numret. Vi erbjöd oss skicka några exemplar, vilket Jurij tvingades tacka nej till. Sedan Ryssland invaderade landet han bor i går inte längre posten till Dnipro.

Mytens innehåll har alltid en strikt Hammarbykoppling. Här gör vi ett undantag och publicerar en intervju med en av våra läsare som befinner sig i en unikt hemsk situation. 

Kan du beskriva din bakgrund inom fotboll och läktarkultur? 

Jag heter Jurij. Jag är född och uppvuxen i Ryssland, men under de senaste 15 åren har jag bott i Ukraina. På 1990-talet gick jag med i en ultrasgrupp för CSKA Moskva, som jag blev kvar i till slutet av 00-talet. Jag gick på alla hemmamatcher, åkte på bortamatcherna, deltog i olika aktioner, även huliganrelaterade sådana. Samtidigt var jag ledare för en ultrasgrupp för en liten klubb från min hemstad Zelenograd, som spelade i ryska fjärde- och tredjedivisionen. Men allt det tillhör det förflutna. När den gamla skolans fanatism ersattes av den nya, där tonvikten låg på slagsmål i skogen, huliganism och att lyfta fram de egna grupperna, istället för att stötta laget och känna till dess historia lämnade jag läktarna. Jag ville inte sammankopplas med någon grupp eller förening. Därefter har jag framförallt sysslat med groundhopping, skrivit om ultrasscenen i Östeuropa och varit ansvarig för projektet MagShop, som grundades 2006. 

Hur kom det sig att du grundade MagShop? Vad är det för initiativ, egentligen? 

Jag köpte mitt första fanzine på en CSKA-match år 1997. På den tiden var fanzine väldigt populära, men de såldes bara till allmänheten på några platser i Moskva och Sankt Petersburg. I andra städer var de bara avsedda för de redan invigda, och man kunde bara få tag på dem om man kände någon som kände någon eller hade kontakter med grupperna. Jag började samla på fanzine, beställde dem med post. Till slut fick jag till och med tag på några fanzine från utlandet. Det var en del av världen som dittills varit sluten för mig och mina landsmän. 

Så en dag beslutade jag mig att jag ville göra fanzinevärlden mer öppen och öppna en butik, där man skulle kunna köpa fanzine från olika europeiska länder. Tanken var att vem som helst, oavsett var den kom ifrån, skulle kunna köpa ett fanzine och lära sig om hur ett annat lands ultraskultur såg ut. För att kunna öppna butiken var jag först tvungen att sälja hela min samling för att resa till Polen och träffa redaktören för To My Kibice (ett fanzine om den polska ultrasscenen, reds. anm). Där fick jag lära mig hur layouten skulle se ut, hur man byggde relationer till supportrar från olika klubbar, hur man tryckte fanzine och hur man gick tillväga för att sälja produkten när den väl var klar. 

Från Polen tog jag med mig inte bara kunskap, men också de första utländska fanzinen, som jag började sälja på en bänk i en tunnelbana i Moskva. Därefter skapade jag hemsidan MagShop, där man kunde köpa fanzine och skriva i en gästbok, som samlade både fanzinemakare och samlare. Det blev en mötesplats för att utbyta erfarenheter, diskutera läsning och ge praktiska råd till nybörjare. 

I höstas blev MagShop 15 år gammalt. Nu har vi en egen blogg, konton på sociala nätverk och ett forum där vi diskuterar nya magasin och böcker på ryska. Sammanfattningsvis gör vi allt vi kan för att bevara intresset hos den yngre generationen för vad jag uppfattar som en väldigt viktig del av ultraskulturen. 

I höstas beställde du tre nummer av Myten. Vad tyckte du om innehållet? 

Jag försöker hela tiden hålla mig à jour med nya fanzine på nätet. I det här fallet var det en MagShop-prenumerant som berättade om fanzinet, varpå jag beställde tre exemplar. Numrena står ut genom sin snygga layout, högkvalitativa design och omsorgsfullt utvalt val av material. Varje Hammarbysupporter kan hitta något intressant i den.

Det är inte det första Hammarbyfanzinet jag har i min samling, däremot. I början av 00-talet hade jag korrespondens med Hammarbysupportern Mikael Hällbom, som skickade mig olika Bajen Fans-grejer, bland annat några fanzine. Sedan dess sympatiserar jag bara med Hammarby i Sverige. Ni skulle skratta om ni såg det, men jag har fortfarande kvar en Hammarbyhoodie som Mikael gav mig. Jag vet inte varför jag gillar den så mycket, den är rätt sliten och har hål på ärmarna, men som tur är ser ju ingen det när jag har på mig den hemma. 

Du bor i Dnipro i Ukraina. Hur hamnade du där? 

Det här är kanske ett av mitt livs mest intressanta kapitel. 2007 skrev jag för fanzinet Ultras Life Magazine, som mestadels bevakade ultrasscenen i Ryssland. Jag skrev en artikel om vänskapsband mellan ultrasgrupper och fick syn på en flagga på Dnipropetrovsks läktare (sedan 2016 heter staden Dnipro) som hyllade en av Sovjetunionens äldsta vänskapsband, det mellan Dynamo Kyiv, Dnipro Dnipropetrovsk och Karpaty Lviv. Den bilden ville jag använda till artikeln, så jag kontaktade fotografen, som var fotograf för Dnipros ultras. Den fotografen blev sedan min fru. Först hade vi ett distansförhållande, sen började jag varje vecka åka ner till Dnipro från Moskva - 16 timmar tur och retur. När Ultras Life Magazine lades ned beslöt jag mig att flytta till Dnipro, som jag verkligen inte ångrar idag. 

Hur går dina tankar om den ryska invasionen? 

Jag anser att Putinregimen har blivit spritt språngande galen. Den pratar om nazister i Ukrainas regering, enorm russofobi i Ukraina och en förintelse av det ryska folkets kultur och traditioner. Det är struntprat som jag inte ens vet hur jag ska kommentera. Jag har rest runt i alla Ukrainas regioner, även Donetsk och Luhansk samt Republiken Krim innan den annekterades av Ryssland, och jag har aldrig haft några problem på grund av min ryska härkomst. Inte i turiststäder, inte ute på landsbygden, inte ens i västra Ukraina som enligt den ryska propagandan styrs av banderovtsi (ukrainska högerextremister, reds. anm.). Detta trots att jag pratar ryska med en tydlig Moskvadialekt. 

Det är fortfarande inga problem för mig att vara ryss i Ukraina, även om hatet mot Ryssland som stat och den så kallade “ryska världen” aldrig varit större i Ukraina. Jag vill försäkra er om att ukrainare är gästvänliga människor med stora hjärtan, och att allt det som den ryska och belarusiska propagandan påstår för att rättfärdiga sina länders blodiga övergrepp är direkta lögner. I mitt tycke är Rysslands största fiende Putin. Det är han som förgiftar livet för ryssarna, startade krig i Donbass och en “särskild militäroperation” i Ukraina. Det är han som gömmer sig bakom en järnridå och hotar resten av världen med kärnvapen.

Hur har Dnipro påverkats av kriget? Hur ser ditt liv ut? 

Hittills har inte ryska soldater nått närmare än utkanterna i Dniproregionen. Staden utsatts bara för luftangrepp, som har förstört flygplatsen och annan infrastruktur. Det kan inte jämföras med de mardrömmar som utspelat sig och fortsätter äga rum i Mariupol, Volnovakha, Mykolaiv, Kyiv, Irpin, Hostomel, Butja, Tjernihiv, Okhtyrka, Kharkiv och andra ukrainska städer, vars bostadsområden, skolor, sjukhus, bibliotek och arenor nu ligger i ruiner.

Tusentals människor har dött, miljoner har blivit flyktingar. Vårt familjeliv har förändrats dramatiskt. Vi brukade resa, gå på fotboll, gå ut på krogen, ha gäster, vi kunde göra vad vi ville, helt enkelt. Nu är varje dag lik den förra. På morgonen rastar vi hunden, men vi går aldrig långt ifrån huset där vi bor, ifall vi måste söka skydd i skyddsrummet när lufträderna börjar. 

Efter ytterligare några timmar, beroende på vad vädret och bomblarmen tillåter, slår vi oss ner på gården, andas frisk luft, njuter av solljuset och lyssnar på fåglarna. Matlusten beror på nyheterna. Om dagarna har vi korrespondens med utländska vänner för att finansiera de ukrainska ultras som slåss vid fronten. Vi försöker följa de ultrasgrupper som befinner sig vid fronten, höra om vad de behöver för något och svara till deras behov så gott det går. På fritiden läser vi böcker, ser på film eller fotboll för att distrahera oss från allt som händer. På kvällen går vi ut med hunden igen, men då tar vi med oss en ryggsäck med viktiga papper och medicin ifall vi behöver ge eller ta emot första hjälpen. Natten tillbringar vi i källaren. Klockan tio på kvällen är det utegångsförbud i Dnipro, då släcks alla lampor och ingen får gå ut utan särskild tillstånd. Vid det här laget är vi vana vid lufträder, så sömnen är knappast lugn och långt ifrån fridsam. 

Hur är det att leva genom invasionen som ryss? 

Det är lika svårt som för alla: ukrainare, ryssar, vitryssar, moldaver, krimska tatarer, bulgarer, ungrare, rumäner, polacker, judar, armenier, greker, azerbajdzjaner, georgier och andra nationaliteter som bor i Ukraina. En vän till mig som håller på Desna Tjernihiv har åkt iväg till fronten. Han skrev till mig att man väljer inte sitt hemland, på samma sätt som man inte väljer sina fiender. Det är så jag ser på den här situationen. Jag stöttar mitt andra hemland Ukraina till fullo, för det första kom och förstörde allt omkring mig och dödade dem jag älskar. 

Du har på MagShops hemsida tydligt fördömt kriget i Ukraina. Hur har er, till stor del får man anta, ryskspråkiga läsarskara reagerat på det? 

Under de första åren var vår läsarskara 100% ryskspråkig. Den bestod av supportrar från forna Sovjetländer. Med tiden har det blivit lite annorlunda, med översättningstjänsterna på sociala medier. Jag har inga siffror på det, men jag tror att de som följer vad vi nu gör är till ungefär till hälften människor som förstår ryska och till hälften människor som talar andra språk. Det har nog uppstått eftersom fanzinerörelsen i Ryssland, Ukraina och Belarus befunnit sig i en djup kris de senaste tio - femton åren. Men oavsett vad har ingen kritiserat vårt stöd för Ukraina. Jag vet inte varför. Vi stängde ner vår diskussionskanal på det sociala mediet VKontakte, som är väldigt populärt i Ryssland, så det kan vara anledningen. Eller så är det något helt annat. I vilket fall som helst tycker jag att det är ett totalt slöseri med tid att diskutera med människor som rättfärdigar mord.  

På vilket sätt har invasionen påverkat dina relationer med vänner och familj i Ryssland? 

Det är samma sak med dem. Den som öppet stödjer vad som sker i Ukraina tar jag bort från mitt liv för alltid. Som tur är är det väldigt få av mina nära vänner som stöttar kriget. Bland mer ytligt bekanta finns några. Samma sak gäller våra korrespondenter som vi delar intresset för supporterlitteratur, groundhopping, samla ultrasmaterial och kärleken till god öl med. Dem bryter jag kontakten med. Det enda som gör mig upprörd på riktigt är min mammas åsikter, som litar mer på rysk propaganda än sin egen son. Av det skälet har vi knappt talats vid de senaste två månaderna. 

I Sverige förs nu diskussioner om stödet för kriget bland vanliga ryssar. Vad kan du som ryss säga om den saken? Kan vi hoppas på en rysk fredsrörelse? 

I dagsläget finns det inte någon opposition värd namnet kvar i Ryssland. Det finns ingen fri media, ingen yttrandefrihet, bara statspropaganda som hjärntvättat människor i åratal, till den punkten där de är regelrätta zombier. De flesta ryssar är livrädda för att visa motstånd, för opposition kan resultera i böter och fängelsedomar. I ryska fängelser är det inte ovanligt att vakterna förnedrar eller förgriper sig sexuellt på de intagna för att försöka få dem till människor som inte klarar av använda hjärnan och göra motstånd. Samma sak gäller för anti-krigsaktioner. Att kräva fred anser den ryska regimen, som aldrig brytt sig om landets grundlagar, som förolämpande riktade mot armén. Att kräva fred kan få en fängslad i femton år. 

Hur har den ukrainska ultrasrörelsen reagerat på kriget? 

För ukrainska ultras började inte kriget i februari 2022, utan i 2014. Därefter har en sorts icke-aggressionspakt rått mellan ultrasgrupperna. De ger sig inte på varandra när deras bundsförvanter sitter i skyttegravarna i Donetsk och Luhansk. Vad gäller den nuvarande fullskaliga invasionen har inte en enda ukrainsk ultrasgrupp stått och tittat på. Både vänsterorienterade och högerorienterade grupper har gått med i de väpnade styrkorna, skrivit in sig i försvarsmakten. Alla kan inte ta upp vapen och döda, så var och en hjälper så gott den kan. Någon donerar blod till skadade, andra är involverade i logistiska frågor, några volontärar, andra hjälper flyktingar. De är fantastiska. Tillsammans med folket i gemen utgör ukrainska ultras en heroisk del av motståndet. De försvarar vad som är dem kärt och riskerar sina liv för en seger över en djup ondska som släppt löst krig mot vad som en gång var ett brödrafolk. 

Det går att skänka pengar för att stötta krigets offer. Läs mer om UNHCR:s insamling (swishnummer 123 129 50 21) på följande länk.