Sugen på ett smakprov?

Här publicerar vi utvalda artiklar från Mytens tre första nummer.


Första numret kan läsas i sin helhet här.

Bild: Ludvig Berghagen

Slut på sagan

Text: Viktor Asp

Slut på sagan publicerades ursprungligen i Mytens första nummer, som gavs ut 2020-11-09

När IK Frej Täbys styrelse i juni 2020 beslutade att motionera för att herrfotbollföreningen

skulle lämna alliansföreningen IK Frej Täby, var det en logisk följd av ett tvåårigt samarbete med Hammarby Fotboll, men på ett sätt också slutet på 46 år av herrfotboll på Vikingavallen. 2020 står IK Frej för ett vägskäl: vad ska det egentligen bli av Täbyklubben som tillbringat fem år i Superettan?

Den 15 juni 2020 träffades IK Frej Täby Herrfotbollförenings medlemmar i Bollhallen i Täby kyrkby. Kallelsen till det extrainsatta årsmötet hade gått ut två veckor tidigare, och var kulmen på en vår som hade tryckt IK Frejs hårt prövade ekonomi till bristningsgränsen. Frej hade sällan haft svarta resultat under åren som gått, och nu hade coronavårens inställda matcher gjort ett prekärt läge akut. När några personer knutna till Hammarbys nätverk av sponsorer erbjöd sig att betala av skulderna Frej samlat på sig var det ett erbjudande för bra för att tacka nej till, och när de närvarande rörde sig mot idrottshallens utgångar hade de fattat årsmötesbeslutet som skulle innebära att Stefan Dejemyr, Lars From, Johan Liljelund och Johan Rydberg lämnade sina platser i IK Frej Täby Herrfotbolls styrelse. De ersattes av Patrik Niklasson, Mattias Fri och Fredrik Österberg, som alla var styrelseledamöter i antingen Hammarby IF FF eller Hammarby Fotboll AB.


Årsmöten i fotbollsklubbar i Division 1 Norra brukar sällan föräras medial uppmärksamhet, de är angelägenheter för de närmast sörjande. Men nu bröts mönstret. Lokaltidningen Mitt i Täby skrev att Hammarby “räddade” IK Frej, vars ekonomi befann sig på ruinens brant. Fotbollskanalen däremot tyckte sig “få uppfattningen” att Hammarby “i praktiken köpte upp” Täbyklubben. Och på fotbollsthlm.se ställde sig Ludwig Persson (den något ledande) frågan om Frej skulle vara “IK Frej eller Hammarby U23?”. Samarbetet mellan Hammarby och Frej var en “sportslig satsning” som inte var “på riktigt”, och de ideella krafter som byggt förenin- gen “hade lämnat klubben”, menade Persson.


Det var som att hela Fotbollssverige tävlade om att vara den som månade allra mest om IK Frejs arv och historia, men själv visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Det var väl kul för Hammarbys talanger att få matchning i Division 1, men det fanns något som skavde med tanken på en liten förening i ett svårt ekonomiskt läge som måste lämna sin plats till en större klubb i närområdet. Jag började bli mer och mer nyfiken på vad Frejs anhängare tyckte.


När jag ringer upp Anders Berghagen i juli har IK Frej nyligen besegrat IFK Berga med 3 - 0. Frejs målskyttar - Hampus Söderström, Abdul-Halik Hudu och Albin Mörfelt - är alla inlånade från Hammarby IF. I startelvan fanns faktiskt bara två spelare som inte tillhör Frejs samarbetsklubb: högerbacken Axel Sjöberg, som under säsongens gång kommer kliva över till Hammarby, och målvakten Benjamin Machini. På pappret är Anders Berghagen tillförordnad klubbchef för IK Frej och på föreningens hemsida heter det att han ska avlasta styrelsen och hjälpa till med praktiska frågor. Men Anders relation till IK Frej är bra mycket äldre än rollen som klubbchef och betydligt mer personlig än vad arbetsbeskrivningen kan antyda.


1968, när Anders var elva år, fanns det ingen idrottsförening i Täby kyrkby, som ligger längst norrut i Täby kommun. IFK Täby och Täby IS höll till i Täby Centrum, och norrut fanns Vallentuna BK, men de flesta ungar i Täby kyrkby åkte inte så långt. De stannade kvar i kyrkbyn, “på landet” som Anders säger, och ägnade sig åt att stjäla mopeder.


– Det fanns ingen klubb som tog hand om oss ungar i den åldern. En kompis till min pappa startade ett hockeylag, som på den tiden kallades Kyrkråttorna. Och min far Åke startade en klubb i bostadsområdet som vi bodde i. De var vänner privat och tyckte att “vi måste göra någonting för ungdomarna här, här finns ju inte någonting”. Och då bildade man IK Frej.


Namnet anspelade delvis på Täbys förflutna som vikingaby (Frejs oficiella hemsida skryter med att kommunen är “världens runstenstätaste bygd”), delvis på Frejs namnsdag som infaller på Åke Berghagens födelsedag, den 23 januari. Till en början var Frej en anspråkslös förening. Man ägnade sig åt fotboll och hockey, men även frimärkssamling, jazzdans och schack. Det dröjde till 1974 innan klubben ens fick ett herrlag i fotboll. Då växte Stockholm, folk flyttade ut till förorterna och Täby förtätades. Till kyrkbyn kom barnfamiljer och “många såna där gamla avdankade spelare” som Anders säger, som på Åke Berghagens initiativ bjöds in i Frej. A-laget skrevs in i den lägsta svenska serien, som då hette Klass 5. Anders:


– Det är längre ned än gärdsgårdsserien. Första säsongen i Klass 5 vann vi inte en enda match. Men det fanns ju ingen serie att åka ner i, så vi blev kvar i Klass 5 som tur var.


Den säsongen gjorde Anders det första målet i Frejs första riktiga seniormatch, på Täby grusplan 1974. Därefter påbörjades en långsam vandring genom seriesystemen. 2007 vann IK Frej Division 3. Därefter spelade de i Division 2 innan de tog steget upp till Division 1 2010, och väl där blev Frej, som stöttades ekonomiskt av filantropen Thomas Petersson, bara kvar fyra år, innan man kvalificerade sig för kval till Superettan. Kvalmatchen mot Östers IF beskriver Anders Berghagen som “det stora ögonblicket i mitt liv”, och på Vikingavallen vann Frej, anförda av bland andra Christophe Lallet, med tre mål mot noll. Östers IF orkade aldrig vända returmatchen i Växjö. Anders berättar om SvFF:s inspektion av Vi- kingavallen inför debutsäsongen i Superettan 2015:


– Fotbollsförbundet kom ut på anläggningen och tittade, och sa: det här håller ju inte grabbar, ni kommer ju inte kunna spela någon Superettanfotboll på den här. De hade en lista på femtio punkter, och av dem var det två som var rätt. Det ena var att planmåtten var bra och att bortabussens parkeringsplats var okej. Det var de två sakerna vi hade.


Även över telefon är stoltheten påtaglig i Anders röst. “Jag kan ju hålla på och berätta anekdoter om IK Frej för dig i timmar”, säger han, och bjuder på en om hur det gick till när IK Frej fick sin första tränare.


– Min pappa jobbade i Farsta, så han gick upp tidigt och körde två timmar dit. När tidningsbudet kom och lämnade tidningar på morgnarna, såg pappa att han hade en fotbollsoverall på sig. Vi hade ingen tränare vid det tillfället, så pappa frågade: “spelar du fotboll?”. Och ja, då var han portugis och hade kommit till Sverige för att spela fotboll i Markim-Orkesta. Då frågade pappa: “kan inte du träna IK Frej?”. Jo, så han blev tränare.


Nuförtiden är det inga portugisiska brevbärare som tränar IK Frej. Sedan januari 2020 är det Janne Mian som har huvudansvaret, flankerad av Martin Foyston. Utnämningen av Mian och Foyston är ett led i det samarbete med IK Frej som Hammarby tecknade 2018, som till en början innebar att Bajen lånade ut spelare, men som nu kommit att innebära att IK Frej har förlagt sina träningar på Årsta IP och deltagit i en uppvisningsmatch med Zlatan Ibrahimović iklädda Bajendräkter. Spelartruppen domineras av Hammarbyspelare: av de 21 spelare som återfanns i Frejs trupp i skrivande stund är det bara två som inte lånats in från Hammarby (målvakterna Benjamin Machini och Linus Dahlgren, en egen produkt som inte spelat en enda minut i årets Division 1 Norra).


Alltefter att säsongen lidit har även de spelare som utmärkt sig för Frej tagit steget över till Hammarby. Kalle Björklund spelade för laget under säsongsinledningen, men fick göra sin debut för Hammarby i juli. Axel Sjöberg inledde även han säsongen i Frej, men ck senare chansen i Bajen. Lagkaptenen, Abdul-Halik Hudu, blev utlånad till GIF Sundsvall för att få matchning på högre nivå.


Det är förmodligen den typen av truppbygge som provocerar Sveriges fotbollsromantiker: det är uppenbart att Frejs a-lag i första hand finns till för att förädla Hammarbytalanger, och i andra hand för Frejs skull. I en podcast med Norrortssporten beskrev Janne Mian målsättningarna med säson- gen såhär: “Det handlar om att fostra spelare upp i eliten. På sikt kan man kanske komma tillbaka till Superettan, det är inte det primära målet just nu.“


Att fotbollskrönikörer och motståndarsupportrar låter sig retas är inte svårt att förstå. Men för den som lever med en liten klubb kan sådana osentimentala lösningar vara den enda vägen ur en hopplös situation. Anders Berghagen:


– Tittar man på det här ur ett lite mer nyktert perspektiv så var det det enda sättet för oss att överleva i det här lilla formatet. Att ha en samarbetsklubb, typ Hammarby, som har en helt annan organisation, som har spelare och så vidare.


Peter Kleve är föreningschef inom Hammarbys ungdomsfotboll. Sedan juni 2020 är han ordförande i IK Frej, och var med på det uppmärksammade styrelsemötet i juni. Om det säger han att mötesdeltagarna var glada över att en lösning presenterats så att herrfotbollen inte behövde sättas i konkurs. Det är inte en helt obekant situation för svenska klubbar i skarven till elitfotbollen. Överlag är det få Superettanklubbar som får ihop siffrorna: i SvFF:s analys av Superettanklubbarnas ekonomi från 2019 rapporterade man det största driftunderskottet sedan Superettan etablerades år 2000, detta trots att Superettan som serie sålde spelare för mer pengar än någonsin förut. Bara fem av 16 klubbar redovisade ett positivt ekonomiskt resultat, resten gick back.


Men även i denna dystra ekonomiska verklighet särskiljer sig IK Frej, och det negativt. Under sista säsongen i Superettan hade föreningen de överlägset minsta intäkterna i serien: totalt 8,3 miljoner kronor. Dalkurd, som hade näst minst intäkter, hade ändå 6 miljoner mer. Då hjälpte det föga att IK Frej hade Superettans lägsta kostnader, de gick ändå back. När säsongen var färdigspelad hade man ett eget kapital på minus 1,4 miljoner kronor. Så har det sett ut samtliga säsonger som Frej spelat i landets näst högsta serie, med undantag för 2014, då Frej tjänade pengar på en vidareförsäljningsklausul när Sam Johnson såldes från Djurgården till Wuhan Zall. Dessutom var Frej under 2018 indraget i en tvist med Täby kommun över obetald planhyra, för vilket klubben avkrävdes en halv miljon kronor.


Och om det var svårt att få ihop räkenskaperna i landets näst högsta serie, är det ingenting mot utmaningen som IK Frej ställs inför i Division 1 Norra. Det är inte för intet som Norrettan brukar kallas för Sveriges dyraste serie att spela i: intresset är litet, sponsorintäkterna knapra och bortaresorna till Luleå hopplöst långa och plågsamt dyra. Dessutom ökade klyftorna mellan de två högsta serierna och Division 1 i fjol. Då skrevs ett nytt tv-avtal med Discovery, som ger klubbarna i Allsvenskan rätt till 562 miljoner kronor och klubbarna i Superettan 187 miljoner kronor. Division 1-klubbarna får ingenting, utan måste förlita sig på matchdagsintäkter - detta i en serie där en genomsnittlig match ses av 372 åskådare.


Enligt Anders är det mot den här bakgrunden samarbetet med Hammarby ska ses.


– Om vi inte hade fått killar från Bajens nätverk att gå in med pengar, då hade vi varit tvungna att göra konkurs på herrfotbollen. Det fanns inga andra alternativ.


Huruvida styrelsemajoritet var ett krav för att sponsorerna skulle gå in med pengar är inget man talar högt om. När jag ställer frågan till Peter Kleve svarar han bara att “en förutsättning för medlen som täcker driftkostnaderna var att driften skulle säkerställas”.


En av initiativtagarna till samarbetet mellan Frej och Hammarby var Janne Jonsson, som jobbade som klubbchef för IK Frej mellan 1 januari och 11 november 2019, då han fick lämna i sviterna av klubbens degradering. Janne:


– Jag och Frej skiljdes som vänner, men jag och styrelsen skiljdes inte som vänner.


Att det var Janne som var med och jobbade fram Hammarbysamarbetet är logiskt av flera skäl. Janne är förvisso uppvuxen i Täby, och tillbringade delar av 90-talet som yttermittfältare i IK Frej, men hans familj är hammarbyare sedan tre generationer och själv är han god vän med Jesper Jansson. Enligt Janne var han anställd som klubbchef, men fick inte ägna så mycket tid på att bygga upp organisationen som han önskade. Problemen var för akuta, och Janne fick snarare släcka bränder än planera för framtiden.


Han pekar även på beslutet 2017 att göra om Frej till en alliansförening som negativt för herrfotbollen. Där och då separerades herrfotbollen från övriga sektioner inom föreningen, och det ideella engagemang som byggt IK Frej ska ha gått förlorat. Enligt Janne var ursprungligen idén att ha en trupp med fyra eller fem inlånade Hammarbyspelare, och att låta vissa talanger träna med Hammarby på Årsta. Janne:


– Nu har Hammarby mer eller mindre tagit över IK Frej Herrfotboll. Och det är ju på grund av den gamla styrelsen. Så var det inte tänkt att bli.


Idag är Frej uppdelade i flera olika föreningar, varav ungdomsfotbollen är absolut störst i numerär. I föreningen för herrfotboll finns drygt 200 medlemmar, i ungdomsfotbollen runt tusen. Men de som är engagerade i ungdomsfotbollen har inte rösträtt i ärenden som gäller Frejs representationslag, och tillfrågades inte när man tog beslut om att herrfotbollen skulle lämna alliansföreningen. Inför den här artikeln kontaktar jag flera som är engagerade i IK Frej på ungdomssidan, men samtliga avböjer att medverka. De menar att de inte har någon insyn eller påverkan på herrfotbollen. I praktiken är de två olika föreningar: ett representationslag som finns till för Hammarbys skull, och så ungdomsfotbollen. I alla fall är det så Hammarby verkar betrakta det.


I podcasten med Norrortssporten försvarade Janne Mian träningsmatchen mellan Hammarby och Frej, som ägde rum i april, mot kritik som menade att den gick emot Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Träningsmatcher mellan olika lag var förbjudna, men enligt Mian var inte matchen ifråga att betrakta som sådan. “I en träningsmatch, då möter man ju ett annat lag. Det var ju inte så att Hammarby mötte Frej.”, sa Mian. “IK Frej är ju egentligen Hammarbys U23. Det kan man lugnt säga. Det är nästan bara Hammarbyspelare“. En ungdomstränare i Frej som jag pratar med beskriver att samarbetet mellan föreningarna för herr- och ungdomsfotboll fungerar dåligt, och upplever det som att herrlaget skurits bort från föreningen utan att de engagerade i ungdomsfotbollen tillfrågats i förväg. Anders Berghagen ser på det hela med mer ro.


– Det vi vill se på Vikingavallen, det är bra fotboll. Sen om killarna är två från Frej, sju från Hammarby och tre från BP - så har det alltid varit och så kommer det alltid förbli. För mig handlar det mer om att spela rolig fotboll och att njuta av fotbollen. De som har riktigt Frejhjärta ser på precis samma sätt som jag.


Men Hammarbysamarbetet till trots kan det mycket väl vara så att IK Frej fortfarande inte genomlevt sin största förändring. En detalj från årsmötet den 15 juni som inte fick särskilt mycket medial uppmärksamhet är styrelseförslaget om att herrfotbollen ska lämna alliansföreningen, som Frejs herrfotbolls medlemmar röstade för. Om förslaget går igenom, skulle det ha dramatiska konsekvenser för IK Frej. När en medlemsförening lämnar en alliansförening måste den utträdande föreningen sluta använda sig av alliansföreningens namn och klubbemblem. Frejs herrfotbollsförenings 200 medlemmar kommer ha möjlighet att rösta om saken i februari nästa år, men om förslaget inte bestrids kommer namnet Frej bytas ut och vikingahjälmen förvinna ur emblemet. Anders bekräftar:


- Om det nu blir så att fotbollen lämnar, då blir det inte IK Frej Täby som blir namnet på den nya klubben.


Ett klubbmärke som byts ut, ett namn som försvinner och en spelartrupp som koloniseras av inlånade juniorspelare. Om man vill hänfalla åt fotbollsromantik finns det mycket man kan förarga sig över vad gäller samarbete mellan Hammarby och Frej. Men vem ska man hänga? Hammarbys klubbledning, som bara ser om sin förenings bästa, eller Frejs ideella, som försöker undvika sin klubbs konkurs?


I slutändan blir frågan om Frejs framtid en fråga om vilket fotbollssverige vi vill ha. Om vi vill behålla det rådande systemet, med en tredjeliga som det är en förlustaffär att spela i, kan vi nog räkna med att se fler föreningar gå IK Frejs väg. Vad som blir det nya namnet på Frej om herrfotbollen lämnar har man inte tagit ställning till i dagsläget. När jag ställer frågan till Peter Kleve säger han att fokus för säsongen ligger på annat håll. Men för Anders Berghagen är det inget som förtar något av det som IK Frej har åstadkommit. Anders:


– Vi hade det uppe på mötet också, skulle vi ha tackat nej till den Superettan-platsen? Nej, det gjorde vi inte, och vi fick en fantastisk resa. Mötte Helsingborg, spöade dem med 4-0. Det står i historieböckerna.

Bild: Privat

Och tröjan min var grön och vit:

Billy Ohlsson, 1978-79

Text: Billy Ohlsson/Redaktionen

Och tröjan min var grön och vit är ett stående inslag på Mytens historiska uppslag Bakåtpass, där en före detta Hammarbyspelare får berätta om en särskild säsong. I det andra numret fick Billy Ohlsson berätta om säsongen 1978-79, då han spelade i DSC Arminia Bielefeld och Los Angeles Aztecs.

Två svenskar har genom historien spelat med den holländske legendaren Johan Cruijff. Den ene är Inge Danielsson, som spelade i AFC Ajax under 60-talet. Den andre är Hammarbys rekordmålskytt. I Och tröjan min var grön och vit berättar Billy Ohlsson om proffssejouren i Arminia Bielefeld som slutade i ett lån till Los Angeles Aztecs.

När jag spelade i Hammarby var det inte många spelare i Allsvenskan som fick bli proffs. Max en eller två per år. Men 1978 hade jag kommit tvåa i skytteligan och plötsligt fanns intresse. När vi var i Miami ville Peter Short, general manager i Los Angeles Aztecs, knyta till sig både mig och Kenta, men det hela rann ut i sanden. När vi kom hem till Stockholm fanns dock anbud från tyska Arminia Bielefeld, som hade gått upp i Bundesliga.


Klart jag var intresserad. På den tiden var Bundesliga vad La Liga är idag. Där fanns några av världens bästa spelare, bland andra Kevin Keegan i HSV, samt ett gäng svenskar, däribland Ronnie Hellström i Kaiserslautern. Det fanns ett helt annat intresse kring fotbollen än i Sverige - jag minns hur det kändes att kliva ut framför 50 000 på Westfalenstadion i Dortmund eller Volksparkstadion i Hamburg. Inte Örebro borta, direkt. Fotbollen man spelade i Tyskland byggde väldigt mycket på att springa. I Sverige spelade vi zonförsvar, så i vissa perioder kunde man få vila lite. I Bielefeld sade de åt en att markera en gubbe, och följa honom matchen igenom. Borta mot Kaiserslautern fick jag markera en 100 kg tung mittback som gjorde 100 meter på nio sekunder blankt. Lycka tilll!


Den matchen gjorde jag det som skulle bli mitt enda mål för Bielefeld. Kvällen efter sov jag över hos Ronnie. Jag hade börjat få hemlängtan. Klubben höll inte vad de lovade. De hade lovat en lägenhet mitt i stan, men istället fick jag bo i en etta på bottenplan i ett slumområde. Till slut lyckades jag tjata mig till att få byta, och fick bo inneboende hos en tysk tant i en villa. Det var helt okej.


Bielefeld åkte ur och jag hade ingen lust att vara kvar. Men klubben trilskades och Bajen kunde inte köpa loss mig från kontraktet. På den tiden fanns knappt agenter, utan eventuella intressanter ringde mig på hemtelefonen. En dag kom jag hem till ett meddelande från Peter Short från LA Aztecs. De skulle åka på Europaturné under sommaren och Short undrade om jag fortfarande var intresserad.


Jag satte mig på ett plan mot Paris, där jag för första gången fick träffa laget. I spelarbussen satt snubbar som Clyde Best och Collin Bolton - spelare jag kände igen från Tipsextra. Längst fram i bussen satt Johan Cruijff med en enorm Rolexklocka. Bussen väntade på en sydafrikansk mörkhyad spelare som hade fastnat i franska tullen på grund av Sydafrikas apartheidregler. Då reste sig Cruijff upp, gick in på flygplatsen och kom några minuter senare tillbaka med sydafrikanen. Så stor var han. Som människa var Cruijff fantastisk, hade alltid tid att snacka och brydde sig om alla i laget. 32 år gammal var hans stjärna dalande, men han var fortfarande en fantastisk fotbollsspelare. Han hade den där egenskapen att bara man sprang och hittade luckor kom till slut bollen på fötterna. Det var helt otroligt.


Bielefeld gav mig inte speltillstånd så Aztecs registrerade mig som Ivan Gavinovic. Jag hängde med laget i Frankrike, Belgien och Holland, men när de skulle åka över till England fick det räcka. När jag blickar tillbaka på min karriär inser jag att jag fått uppleva allt jag någonsin ville. Jag ville spela i Hammarby, i landslaget och prova på att vara proffs. Allt det gick i uppfyllelse, och dessutom fick jag spela med Johan Cruijff. 

Bild: Privat

Soccerchocken

Text: Daniel Eiroff & Mikael Bjuremalm

Soccerchocken publicerades ursprungligen i Mytens tredje

nummer, som gavs ut 2021-07-19

2021 har AEG varit minoritetsägare i Hammarby Fotboll i tjugo år. Under tiden har Bajen åkt ur Allsvenskan, tvingats dela arena med sin värsta rival och fått en skåning till delägare.
Vilken roll har den amerikanska nöjesjätten spelat under två omvälvande årtionden?

Föreställ dig att du sitter med i gruppen som ska utreda den eviga frågan inom Hammarbyled - grundades föreningen år 1889 eller 1897? Efter att ha vänt upp och ner på diverse arkiv och bläddrat dig igenom tiotals gamla mötesprotokoll tror du dig ha nått ett slutgiltigt svar. Du kommer till årsmötet och ska presentera det utredningen kommit fram till, men trots att du landat i ett beslut grundat på historiska källor lanseras ett tredje förslag. Ett förslag på lösning från Kalifornien.


Maktlös kan du inte göra någonting, då Anschutz Entertainment Group har valt att köra på sin egna linje. Från och med nu är det bara ett årtal som gäller - “Hammerby” IF grundades år 1915. Historisk korrekthet får ursäkta, de som håller i plånboken bestämmer.


Tankeexperimentet ovan är turligt nog fortfarande bara ett sådant, mycket tack vare 51%-regeln, men AEG:s introduktion till Hammerby (ja, de kallar oss faktiskt så på deras hemsida) visar på en ägare som inte direkt bryr sig om de historiska värden som finns i klubben grundad av ingenjör Axel Robert Schönthal. Deras officiella hållning är att “the club was founded in 1915”. Att Hammarbys kritiserade delägare inte har full koll på Hammarbys olika sektioner kanske inte är alltför konstigt, trots att de tidigare haft aktieinnehav i Hammarby Hockey. Men att de inte bemödar sig att ens stava rätt på namnet...?


AEG:s beskrivning av Hammarby kanske verkar charmerande vid första anblick. “The club, which plays at Tele2 Arena in
Stockholm, is known for its vociferous fans and for having the highest average attendance in the Nordic countries with an average of 25,000 spectators per home game, and the highest number of season ticket holders”.


Charmen försvinner dock snabbt när man söker sig in på Hammarby Fotbolls engelskspråkiga Wikipedia-sida och möts av exakt samma mening, ord för ord. Att AEG inte bemödat sig med mer än att planka en beskrivning rakt av från Wikipedia är ganska symptomatiskt för deras engagemang inom Hammarby. Hur kom då Anschutz Entertainment Group att intressera sig för just Hammarby? Det är en historia i flera akter, med många olika vändningar.


Vinner man Allsvenskan har man antingen fått lyfta en pokal döpt efter en nazist eller en gnagare. I USA är dock läget annorlunda. När Columbus Crew 2020 tog hem titeln fick lagkaptenen Jonathan Mensah äran att lyfta Philip F. Anschutz-trofén.


Trots alla faktafel om Hammarby på hans bolags hemsida råder det ingen tvekan om att Philip Anschutz har ett genuint fotbollsintresse. Han har bland annat beskrivits som den enskilt starkast drivande personen bakom etablerandet av MLS som liga, och är en av blott fyra personer som fått hedersmedalj av USA:s National Soccer Hall of Fame. Vem är han då, den fotbollstokiga och Joakim von Anka-rika mannen som namngett och äger event-bjässen, som i sin tur äger en stor del av Hammarby Fotboll AB?


Philip Anschutz föddes år 1939 i Kansas och började sin väg mot miljarderna genom att köpa upp oljerik mark i sin hemstat. Att hans far var en framgångsrik oljemagnat med en stor förmögenhet hjälpte naturligtvis honom en bra bit på vägen. Senare kom han att diversifiera sina investeringar och gav sig in i järnvägsbranschen, samt även filmbranschen, där hans filmbolag Walden Media bland annat har producerat filmer som Narnia.


Han räknas som en av de 250 rikaste personerna i

världen, men i och med att han håller låg profil i media är Anschutz kanske mest känd för sin konservativa samhällssyn. När han gav sig in i filmindustrin meddelade han att han skulle aktivt välja bort filmer som porträtterade sex, våld, och “vulgärt språk”.


Det är välkänt att en hel del av de organisationerna Philip Anschutz stöttar har ganska tveksamma mål.
Även om han generellt håller låg profil jämfört med andra multimiljardärer, exempelvis Donald Trump (en man som Anschutz sina republikanska värderingar till trots aldrig har stöttat), så har hans donationer blivit en snackis i amerikansk media.


Några exempel på tveksamma organisationer och företag han stöttat monetärt är Family Research Council (en homofobisk organisation som klassificerats som en hatgrupp av den amerikanska civilsamhällsgruppen
SPLC), Americans for Prosperity (en klimatförnekande organisation som likt Anschutz själv kämpat emot alla
försök att reglera olje- och gasutvinningsindustrin i USA), samt Djurgården Hockey AB.


Dessutom donerade han så sent som 2020 pengar till en av de blott sju senatorerna som röstade emot att godkänna valresultatet som förkunnade att Donald Trump var tvungen att lämna Vita huset. Att Anschutz också kämpat hårt för att motverka legaliseringen av cannabis i Colorado rimmar inte heller särskilt väl med en av de (nid-)bilder som finns runt Hammarbys supporterskara.


Är man diskvalificerad från att engagera sig i Hammarby bara för att man är konservativ republikan? Naturligtvis inte. Dock är det svårt att tro att de amerikanska hyperkapitalistiska värderingar som Philip Anschutz förkroppsligar är till 100% kompatibla med medlemsägd fotboll. Om inte annat så visar det misslyckade experimentet med European Super League att ingenting är heligt i jakten på profit för vissa klubbägare, men istället för ett unikt exempel borde Super League-debaclet ses som en naturlig kulmen på den ökade kommersialisering som präglat fotbollen under de senaste decennierna.


Mycket kan sägas om Anschutz politiska förehavanden, men hans största claim to fame är såklart just AEG, världens näst största arrangör av konsert- och idrottsarrangemang. Det är i rollen av ägare för detta bolag som han kom att involvera sig i Hammarby. AEG och deras dotterbolag Stockholm Live (tidigare Stockholm Globe Arenas) är ansvariga för driften av alla arenor i Globenområdet, samt nuförtiden även Friends Arena.


I och med att merparten av intäkterna kommer från just arenadriften har det alltid varit av intresse att köpa in sig i de verksamheter som använder arenorna mest frekvent, vilket förklarar det tidigare engagemanget i Hammarby Hockey samt det nuvarande ägandet i Hammarby Fotboll samt i Djurgården Hockey.


Det bör såklart sägas att Philip Anschutz personligen inte suttit med och fattat de beslut som tagit Hammarby nära avgrunden. Gissningsvis sitter han inte med livescore-appen uppe varje gång det vankas Bajenmatch. Istället är det diverse representanter som har företrätt AEG i Hammarbys styrelserum.


Enligt Chris Klein, tidigare styrelsemedlem i Hammarby Fotboll AB och numera VD i LA Galaxy, så kom dock beslutet från AEG köpa in sig i Bajen efter att Philip Anschutz varit på Söderstadion, varpå han ska ha sagt ”jag måste vara en del av detta” efter att ha bevittnat stämningen.


Att Hammarby har bra stämning på matcherna är såklart inte något nytt. Men det Anschutz och kompani kanske inte riktigt hade räknat med var de ständiga stormarna inom klubben. Detleff Kornett, tidigare Europachef för AEG, sade att “vi hittade en speciell föreningskultur och professionalism i Hammarby” till Aftonbladet vid tidpunkten för aktieövertagandet.


Speciell föreningskultur? Absolut. Professionalism? Kanske inte det ord man förknippar Hammarby med allra starkast. På ren svenska - det skulle komma att svänga om Bajen. Rejält.


Hammarbys kaotiska 90-tal, som rymde två degraderingar och ett negativt kval, hade kännetecknats av bedrövlig ekonomi. När man sålde 49 % av aktierna till AEG 2001 infann sig en ovanlig känsla av lugn, som slog över i en satsning som gränsade till det vårdslösa. I en ambition att nå Europaspelets prispengar hade man år efter år satsat på nya spelare.


Mot årsskiftet 2008 var spelartruppen uppe i en kostnad på 30 miljoner. Transfersumman och lönen för Rami Shaaban skulle kosta Hammarby 15 miljoner över fem år. Utanför planen hade organisationen växt. Lasse Eriksson hade blivit befordrad från målvaktstränare till fotbollschef, och fick en nybyggd scoutingorganisation och en videoanalytiker till sitt förfogande. Enligt Aftonbladet ökade utgiften per anställd från 40 000 kr/månad 2002 till 73 360 kr/månad 2007.


“Kaosderbyt” mot Djurgården 2006 kom således ytterst olägligt. Företag som sponsrat Hammarby blev allt mer motvilliga att förknippas med ett Söderstadion där huliganer klättrade, genom bengalrök och över stängsel, in på planen för att konfrontera motståndarsupportrar.


Ordförande Jan Friedman och VD Henrik Appelqvist fick inleda en intensiv kampanj av att ringa runt till olika sponsorer för att be dem stanna kvar, och att hitta nya sponsorer blev en närmast övermäktig uppgift. När tröjsponsavtalet med Benq/Siemens gick ut 2008 fanns det inget företag som var villigt att sponsra Hammarby. Föreningen fick istället betala Unicef för att få spela med deras logga på bröstet.


Enligt Offsides reportage Fuskbygget från 2011 var det här en strid mellan AEG och HIF FF:s representanter i AB-styrelsen började blossa upp. Under 2008 lade AEG mer energi på att knyta till sig lukrativa avtal för arenadriften i Globenområdet än att ta fram checkhäftet för Bajens räkning. Henrik Wesslén, ordförande i Hammarby Fotboll 2010:


– AEG:s representanter närvarade inte ens på mötena när jag kom in. Två av dem satt nere i Tyskland. Samtidigt fanns det folk inom Hammarby som stal pengar av föreningen. De tackade ja till bud på Charlie Davies, trots att en annan klubb betalade mer, för att de själva skulle få en del av kakan. Dem kommer jag aldrig förlåta. De kom undan med det för att AEG var så frånvarande.


När Hammarby ville värva anfallaren James Keene från GAIS vägrade AEG att skjuta till pengar. Supportrarna upplevde Hammarby som en sluten organisation. På Fryshuset organiserade supporterinitiativet “Bajengruppen” sitt första möte. Dagordningen hade en enda punkt: “Det stora missnöjet”.


Enligt Magnus Grahn ville Bajengruppen säkerställa ett större medlemsinflytande inom Hammarby, vilket valberedningen försökte tillgodose genom att föreslå honom själv och Per Apelgren till styrelseledamöter i HIF FF. Apelgren och Grahn tog sina platser till AEG:s relativa lugn: två personer, hur kritiska de än var, kunde inte själva driva igenom något. Men när ledamöter i AB-styrelsen skulle väljas uppdagades att suppleanterna Mikael Lindqvist och Dan Törnsten slagit sig samman med de nytillkomna. Till AB-styrelsen valdes Apelgren, Lindqvist och Törnsten, vilket utlöste interna stridigheter i AB-styrelsen mellan den nytillkomna trion och AEG:s representanter.


De nya styrelseledamöterna ville spjälka upp arbetsbördan genom att göra Apelgren och Lindqvist ansvariga för sportsliga frågor, och Törnsten till ansvarig för marknadsavdelningen. När Myten når Törnsten låter han meddela att han inte önskar medverka i artikeln, men att han vill dementera samtliga Offsides uppgifter, dock utan att kommentera saken närmare.


Varken tränaren Tony Gustavsson eller fotbollschefen Lasse Eriksson roades nämnvärt av att ha fått nya överordnade, och AEG:s styrelserepresentant Per Magnusson menade på att det stred mot aktieägaravtalet att ge styrelsemedlemmar operativt ansvar genom att skänka dem särskilda “bevakningsområden”.Ett år senare sparkades Lasse Eriksson och Henrik
Appelqvist förklarades icke önskvärd genom att den före detta Hammarbyspelaren Michael Andersson erbjöds jobbet som verkställande direktör. Andersson, som hade tillbringat 00-talet som tränare i Malmö FF och som klubbdirektör i Norrköping saknade operativ erfarenhet av att driva bolag, och hade heller inte bakgrund som styrelseledamot. Således var han något
av en udda fågel bland andra VD:ar för fotbollsklubbar, men mest besynnerligt var kanske trots allt anställningsavtalet.


– Ungefär då började jag känna att mycket inte blev som jag förväntade mig, säger Magnus Grahn. Jag hade valts in för att jag ville ge Hammarbys supportrar och medlemmar mer insyn i AB:et, men helt plötsligt tillsattes en massa arbetsgrupper och informella möten, som vi från Bajengruppen inte hade någon inblick i. När de tunga besluten skulle tas fick inte vi vara med.


År 2011 hade Offside tagit del av VD:n Michael Anderssons kontrakt (skrivet på engelska för AEG:s skull), och kunde bekräfta att där fanns en inskriven bonus, utöver de 70 000 kr Andersson tjänade månatligen. “Andersson shall in addition to the fixed salary receive a yearly bonus for 2008, 2009 and 2010 corresponding to ten % of Hammarby’s end of financial year audited and closed accounts”, stod det i kontraktet. På Strindbergs språk: tio procent av Hammarbys årliga
vinst skulle tillfalla Michael Andersson.


– Det där avtalet hade vi i IF-styrelsen anmärkningar på, säger Per Apelgren. Det normala med idrottsföreningar är att man inte gör vinst. Enda gången man gör vinst är när man säljer en spelare, så här skulle alltså VD:n tjäna pengar på en försäljning. Det var AEG:s idé, de var så fast i det amerikanska med att man alltid ska gå med plus.


När Hammarbys spelartrupp utarmades på startspelare som Sebastián Eguren, Erkan Zengin, Louay Chanko, Paulinho Guará, Charlie Davies och Petter Andersson kunde i alla fall föreningens VD se något fint i kråksången. För varje spelare som försvann från klubben ökade vinsten, och därmed den personliga bonusen. Under Anderssons tid som VD sålde Hammarby spelare för mer pengar än någonsin dessförinnan: 61 miljoner kronor. Pengarna som försäljningarna inbringade nådde först på omvägar Hammarbys transferkassa. Enligt Offside försvann 18 miljoner kronor bara till agentarvoden och utbildningsbidrag till spelarnas tidigare klubbar. Michael Andersson, däremot, har en annan syn på sitt uppseendeväckande kontrakt.


– Det var inte jag som hade propsat på det, säger Andersson. Det var bara en morot för att röda siffror skulle bli svarta.


Dessutom var man tvungen att kompensera för sviktande marknadsintäkter – när bokslut gjordes 2008 hade man ett rörelseresultat på -17,6 miljoner  kronor. Men kanske mest förbluffande var posten som svalde 5,5 miljoner kronor – den så kallade Transferkorgen.


2008 behövde Hammarby värva ersättare till de spelare som lämnat. För att ha råd lånade man pengar av privata investerare, som gick in med minst 100 000 kronor vardera. Initiativet döptes till Transferkorgen och totalt fick Hammarby in 13 miljoner kronor, som spenderades på bland andra Nathan Paulse, Monday James och Igor Armaș, som anlände till Årsta IP i gips efter att ha varit med om en trafikolycka. Som säkerhet för lånen hade man tecknat in Hammarbys A-lag, juniortrupp samt spelarna i HTFF.


För investerarna var lånevillkoren ytterst förmånliga: redan 2009 skulle lånet vara återbetalt, och i ränta hade investerarna rätt till 15 % av intäkterna från spelarförsäljningar de kommande fem åren, enligt en artikel i Aftonbladet från 2008. Till Aftonbladet sa Michael Andersson att “en investering i vår transferkorg har nog varit en av de bättre i finansvärlden”, med tanke på det ekonomiska läget som rådde efter finansk- raschen 2008.

Och nog trodde VD:n på upplägget - så till den grad att han själv hade investerat pengar i Transferkorgen. Det hade även styrelseledamöterna Per Apelgren, Mikael Lindqvist och ordförande Henrik Wesslén gjort. Därmed var Apelgren, Lindqvist och Wesslén inblandade i samma problematik som Andersson redan satt i – när transferbud kom in på Hammarbyspelare satt de på dubbla stolar.


– Jag hade inte insyn nog att förstå vad som pågick, men jag fattade att något inte stod rätt till, säger Magnus Grahn. Därför avgick jag. Jag kunde inte sitta i den här styrelsen och se supportrarna i ögonen.


För dåvarande ordförande Henrik Wesslén var transferkorgen inte något problematiskt.


– Jag hade lagt in pengar för att jag ville hjälpa Hammarby, säger Wesslén. Det fanns en ränta, men det var ingenting jag tänkte på när vi tog beslut i styrelsen.


Misskötseln under 00-talet kulminerade med degraderingen till Superettan 2009. Glädjekalkylerna som inte ens gick ihop när Hammarby var allsvenskt visade sig föga förvånande vara ännu mindre lämpade för spel i andradivisionen. 2010 stod Hammarby återigen på ruinens brant, och en konkurs var nära förestående. Supportrar drog igång kampanjen Bajen Aid för att samla ihop pengar till en behövande klubb. AEG sköt till slut till pengar i form av ett nödlån, men det kom inte utan motkrav.


Samtidigt som det stormar i styrelserummet är det inte mindre kaos på planen. Hammarby, som förväntat sig att studsa tillbaka direkt, harvar i mitten av tabellen. Massivt missnöje riktas mot tränaren Michael Borgqvist, med ett förflutet i både Djurgården och AIK. Som ett resultat av den sportsliga kräftgången försöker Hammarby att göra sig av med Borgqvist under sommaren.


Då satte AEG ner foten. Villkoret i nödlånet var att AEG förhandlat sig till vetorätt angående strategiska beslut i klubben, vilket inräknade tränarfrågan. Minoritetsägarna skulle komma att sätta sig på tvären när klubben försöker entlediga Borgqvist, som till slut ändå avgår efter hot från missnöjda supportrar. AEG kan inte ensamma lastas för det ekonomiska kaos som ledde till Hammarbys utarmning från 2009 till 2010, men det är viktigt att förstå hur minoritetsägaren slog mynt av situationen. Hammarby hade satt sig själva i en situation där ekonomin var så usel att AEG kunde få in en klausul som uppenbart kringskar HIF FF:s kontroll över HFAB. Nästa gång Hammarby hamnar i ekonomisk knipa finns en risk att en liknande rundning av 51%-regeln uppstår, så länge AEG är kvar i föreningen.


Allt eftersom Hammarby kommer närmare och närmare en konkurs under 2010 återstår det endast en lösning på den ekonomiska krisen - de få tillgångarna som har något värde måste säljas. I praktiken finns det endast en sådan tillgång, nämligen Linus Hallenius, den gångna säsongens skyttekung i Superettan.


Italienska Genoa visade intresse, och en köpeskilling på 1,7 miljoner euro föreslogs. Dock var avtalet utformat på så sätt att Genoa egentligen skulle betala 2,5 miljoner euro medan en tredjedel av beloppet skulle gå till en italiensk advokatbyrå.


SvFF:s chefsjurist avrådde bestämt från avtalet, men en försäljning genomfördes ändå (till slut utan advokatbyrån, som drog sig ur av okända anledningar). Enligt Offside var det AEG:s ledamöter i styrelsen som drev igenom försäljning, tillsammans med Per Apelgren som hade ekonomiska incitament att sälja spelare.


Försäljningen av Hallenius tätade de mest akuta hålen i Bajenvrakets skrov, men krisen var långt ifrån över. Säsongen 2011 kom att bli ett haveri rent sportsligt. Det är inte förrän i 95:e minuten av omgång 30 som Sebastian Bojassén skickar in den volley som säkrar Superettan-kontraktet nere i Ängelholm, ett skott som med stor sannolikhet räddade klubbens existens.

Hade avslutet gått utanför hade Bajen ställts inför ett ångestfyllt kval mot AIK:s farmarlag Väsby United.


Risken att tvingas spela i tredjedivisionen för första gången sedan 1950 är avvärjt, och dessutom är de mest akuta konkurshoten avstyrda. En av anledningarna till detta är den nyemission av aktier som genomförs vintern 2011. Hammarby Fotboll AB emitterar röstsvaga C-aktier till externa investerare, Bajenborgen, och framför allt AEG. Detta innebär att trots att Hammarby IF FF fortfarande har röstmajoriten bland aktieägarna så äger de idag endast 34,41% av kapitalet i Hammarby Fotboll AB.


Efter bottennappet med klarat Superettan-kontrakt på tilläggstid i sista omgången 2011 är det inga högstatusnamn som är lockade att ta över den tomma tränarstolen. Namn som Peter Gerhardsson, Kim Bergstrand, och Mats Gren nobbar alla uppdraget att föra Hammarby tillbaka till finrummet.


Efter att ha misslyckats med tränarjakten inom Sveriges gränser väljer Hammarbys dåvarande sportchef att söka hjälp av Chris Klein, AEG-representant i Hammarbys styrelse. Klein, som egen utsago snackat med David Beckham för att få råd angående hur man hanterar att jobba i ett lag med så passionerade supportrar som Hammarby, sonderar terrängen i USA och identifierar Gregg Berhalter som den bästa kandidaten.


Han anställs inför säsongen 2012, och enligt uppgifter betalas hans lön av AEG. Samtidigt som Hammarby kämpar för att hålla sig över ytan ekonomiskt och kravla sig upp ur den dy som Superettan utgör, pågår ett annat stort projekt parallellt med detta, ett par utsparkar söder om Söderstadion.


I september 2010 tas de första spadtagen på tomten söder om Stockholmsarenan, kronjuvelen jämte Globen i arenaområdet. AEG, som är ansvariga för driften av samtliga av arenaområdets anläggningar, är ute efter att maximera sin vinst. En Superettanklubb med taskiga finanser är inte den idealiska huvudhyresgästen, oavsett om arenan är tilltänkt för och planerad i samråd med sagda klubb, varpå Stockholm Globe Arenas (AEG:s dotterbolag) VD Ninna Engberg försöker ragga upp nya hyresgäster.


Men när Ninna Engberg beslutar att bjuda in AIK som hyresgäster till Stockholmsarenan gör hon det inte bara som VD för SGA, utan även som styrelseledamot i Hammarby Fotboll AB. Att hon sitter på dubbla stolar är inget som är nytt inom den soppa som är Hammarby och dess styrelse. Att hon däremot agerar på ett rakt av skadligt sätt för Hammarby går dock inte supportrarna förbi. Inte nog med att hon bjuder in AIK och sedermera även Djurgården till arenan som är tilltänkt som Nya Söderstadion, dessutom representerar hon AEG, motparten i de hyresförhandlingar Hammarby nu behöver ge sig in i. Eftersom Hammarby varit allt annat än en kassako de senaste åren så är AEG inte sugna på att sälja sig billigt.


Missnöjet ökar bland bland supportrarna och kulminerar för stunden i att Bajen Fans publicerar en skarpt formulerad kommuniké mot Ninna Engberg. Hammarby IF FF:s ordförande Kent Hertzell väljer att förklara det till Fotbollskanalen med att ”hennes huvudarbetsgivare är ju AEG och hon måste maximera nyttan för dem”.


Hösten 2011, när Hammarby har sin sämsta sportsliga period på sextio år, förkunnar Djurgården att de ämnar att lämna Stockholms stadion och spela sina hemmamatcher i Bajenland, på den nya Stockholmsarenan. Ninna Engberg, fortfarande styrelsemedlem i Hammarby Fotboll AB, skriver på sin blogg att “vi är glada att Djurgården fotboll ser potentialen i att flytta till Stockholmsarenan och ser fram emot invigningen 2013”. Hon har tidigare försvarat sig i DN när dessa planer fått kritik med orden ”jag förstår inte problemet, det fungerar ju i Göteborg och Milano”.


Hammarbys inledande period på nya arenan är idag mest ihågkommen för en röd Pumalåda med farligt innehåll, men den explosiviteten som finns i skokartongen saknas i anfallsspelet. De första fyra hemmamatcherna på arenan, inklusive jippomatchen mot PSG, slutar alla med noll mål framåt för Bajen.


Efter att Gregg Berhalter till slut fått foten från Hammarby, dagen efter PSG-matchen, kommer han med ett krasst konstaterande när han låter sig intervjuas av Expressen. ”Tyvärr förstår jag varför folk ser Hammarby som en cirkusklubb”, säger amerikanen.


Kent Hertzell avgår som ordförande i Hammarby IF FF strax efter att Gregg Berhalter fått lämna. När han summerar sin period som ordförande 2010-13 uttalar han sig i Aftonbladet och hävdar att det enskilt sämsta beslutet som fattats var att anställa Gregg som huvudtränare. Ninna Engberg lämnar också sin roll inom Hammarby Fotboll AB år 2013. Åtta år senare är felrekryteringen Gregg förbundskapten för ett amerikanskt landslag på uppgång. Ninna Engberg är däremot

numera generalsekreterare för Lidingöloppet.


Surfar man in på hennes Instagram-konto möts man av bilder där den tidigare styrelsemedlemmen i Hammarby kollar på SHL-matcher, alltid med de AEG-ägda antagonisterna som ett av lagen. Bildtexten på den senaste, från 2019? ”Heja Djurgården”.


Sedan arenaflytten har AEG förhållit sig relativt passiva. Allteftersom Hammarby tagit steg från att vara ett konkurshotat lag som harvat i Superettan till att bli en klubb som kämpar i toppen av Allsvenskan har de amerikanska delägarna inte haft något intresse att gå in och detaljstyra organisationen.


Hammarbys ekonomi har växt till den grad under denna period att AEG inte känt sig pressade att skjuta till ekonomiska medel för att säkra överlevnaden av den publikstarkaste aktören i Globenområdet. I och med att Hammarby gått från utblottade till ekonomisk maktfaktor har AEG:s vilja att sälja av sitt aktieinnehav svalnat. Ägandefrågan har blivit mindre brännhet bland supportrar allteftersom att AEG:s roll inom Hammarby blivit mer och mer passiv.


Dock har det under de 20 åren med AEG som ägare inom Hammarby uttryckts varierande grader av missnöje med ägandesituationen från supporterled. Så sent som till årsmötet 2020 inkom det en motion från Johan Ejermark, Dennis Fogelmark och Teodor Kjell med syftet att få till en oberoende genomgång av aktieägaravtalet. Johan Ejermark berättar:


– Jag tycker att den långsiktiga ambitionen ska vara att föreningen äger 100% av Hammarby Fotboll AB, om det nu är genom ett AB vi ska organisera herrarnas och damernas elitsatsning.


Att det är en principsak att Hammarby ska vara helt och hållet medlemsägda är tydligt när vi intervjuar Johan. Han tillstår till och med att han “kan tänka sig att det finns betydligt sämre ägare att ha” än AEG. Den uppenbara frågan blir då att om AEG, med en lång period av misskötsel bakom sig som nästan lett till konkurs, är en förhållandevis bra delägare, vågar man ens föreställa sig hur en dålig delägare skulle se ut?


Kristof Vogel (även känd som Osynliga handen), expert på fotbollsekonomi samt styrelsemedlem i Bajenborgen, nämner att det finns en hembudsklausul för AEG:s aktier. Detta innebär att det finns en möjlighet för Hammarby att köpa tillbaka aktierna om AEG skulle vilja sälja vidare sitt innehav till någon annan. På medlemsmötet i maj 2021 bekräftar Richard von Yxkull, då både ordförande i Hammarby IF FF samt vd i Hammarby Fotboll AB, att en sådan klausul finns.


Att ha en hembudsklausul är dock ingen garant mot att aktieinnehavet inte kan ändra karaktär. Det blir Hammarby varse om i november 2019, när AEG Sweden, det dotterbolag till Anschutz Entertainment Group som står som ägare till 47% av aktierna inom Hammarby Fotboll AB, genomgår en förändring på ägarsidan. Halva företaget tas över av Zlatan Ibrahimović, som precis lämnat AEG-ägda LA Galaxy. Det spekuleras i att övertagandet är en bonus från Galaxys ägare, som tack för att han spelat med förhållandevis låg lön sett till hans stjärnstatus i MLS. Oavsett så är det en massiv förändring inom Hammarby Fotboll AB:s ägarstruktur, som skapar chockvågor inom Idrottssverige.


Allt medan statyer välts i Malmö och artiklar skrivs i Gazzetta dello Sport funderar en något konfunderad samling Hammarbyare kring vad detta betyder för laget. En sak är dock klar - i och med att aktierna inte har överlåtits till en ny ägare i juridisk mening, utan att det rör sig om en intern rockad på ägarpositionen inom
en delägare, så sker denna stora förändring helt utan Hammarby IF FF:s inflytande eller möjlighet till påverkan.


Zlatans intåg i klubben kommer enligt Johan Ejermark som något av en chock för de inblandade inom Hammarby. Dessutom leder det till ett skifte i hur en av delägarna förhåller sig till klubben. AEG:s roll inom Hammarby sedan arenaflytten kan inte ses som annat än ytterst passiv, men i och med Zlatans engagemang får Hammarby Fotboll AB plötsligt en väldigt aktiv och frispråkig delägare, som inte är rädd för att visa upp sig i anslutning till Hammarby.


– Helt plötsligt säger Zlatan saker om Hammarby, det påverkar hur omvärlden upplever oss och det påverkar internt. Det sätter den kommunikativa agendan både för sporten och för bolagsledningen, och skapar en konstig balans.


Även om det naturligtvis finns fördelar med att associeras med tidernas största svenska fotbollsprofil pekar det hela på ett större problem, menar Johan. Att Henrik Kindlund, Jesper Jansson, och Richard von Yxkull inte visste vad de skulle förvänta sig när de inkallades till AEG:s huvudkontor i Los Angeles för ett möte tyder enligt honom på att det inte verkar finnas en särskilt nära dialog kring ägandet mellan AEG och Hammarby.


Just överlåtelsen av 50% av AEG Sweden är en av de anledningarna som gör det tydligt varför motionen lämnades in. En change of control-klausul motsvarar på ett ungefär en hembudsklausul i situationer där en delägare byter ägare internt, och framför allt hade den gett Hammarby IF FF något att säga till om när en så drastisk förändring genomförs i ägandestrukturen. Motionen trycker på att Hammarby borde förtydliga huruvida en sån klausul finns i aktieägaravtalet.


Vidare ville motionen  undersöka om AEG möjligen har vetorätt på bolagsstämman. Motionärerna skrev att “i ett aktieägaravtal kan man tex reglera att vissa bolagsstämmobeslut kräver mer än enkel majoritet (över 50% av rösterna). I Hammarby Fotboll AB skulle det exempelvis kunna innebära att vi som medlemmar, trots att vi äger majoriteten av rösterna i bolaget, ändå inte kan styra över alla beslut som fattas i aktiebolaget”.


Detta betyder att det finns en uppenbar risk för att 51%-regeln kan kringgås. Om det är så att aktieägaravtalet stipulerar att mer än 51% av rösterna krävs för att ta vissa beslut innebär det att Hammarby IF FF de facto inte har någon majoritet längre i bolaget, trots att detta ska vara reglerat av Riksidrottsförbundet.


Motionen fick kalla handen av Hammarby IF FF:s styrelse, som bland annat hänvisade till sekretess, eftersom ett genomförande av det motionärerna yrkar på “förutsätter utlämning av hemlig information”. Detta svar är Johan Ejermark inte nöjd med.


- Jag tolkar deras svar som att de inte alls är intresserade av ägandefrågan, och att de inte vill ha transparens gentemot medlemmarna. På årsmötet lyckades styrelsen skickligt presentera det som en närmast akademisk fråga om en skitdetalj, när det i själva verket rör hela fundamentet för hur vi medlemmar har inflytande över verksamheten.


Kristof Vogel förklarar pedagogiskt för Myten hur ägarsituationen i Hammarby ser ut:
– Aktieägandet i Hammarby Fotboll AB delas upp i A-, B-, och C-aktier, där A-aktiernas röster väger tio gånger tyngre än B- och C-aktierna. Hammarby IF FF har röststarka A-aktier, vilket gör att Hammarby kan behålla en majoritet i bolaget, trots att man bara äger 34,41% av aktiekapitalet.


Om bolagsstämman skulle besluta om vinstutdelning skulle AEG, som främst äger röstsvaga C-aktier, vara berättigade till 47,5% av pengarna, i linje med den andel kapital man äger, medan Hammarby IF FF bara skulle få 34%. Bajenborgen och de övriga investerarna (som består av ett par privatpersoner som gick in med pengar 2011) äger 18% av kapitalet, men har inte

mer än ett par procent av rösterna. HIF FF har röstmajoritet inom Hammarby Fotboll AB, vilket innebär att representanten från HIF FF kommer att komma till den årliga bolagsstämman med 51% av rösterna. Detta innebär att det kan inte ske någon utdelning av vinst till aktieägarna utan Hammarbys godkännande.


Vidare så består styrelsen i Hammarby Fotboll AB av åtta ledamöter, varav fyra ledamöter är från Hammarby IF FF, tre ledamöter är från AEG Sweden, samt en ledamot från Bajenborgen som även representerar övriga investerare. Om det blir oavgjort så har ordföranden (som även är Hammarby Fotbolls VD, i nuläget Richard von Yxkull) utslagsrösten. Bolagsstyrelsen är ansvariga för strategiska beslut inom klubben.


AEG Sweden, som är det företag som står som delägare i Hammarby, ägs i sin tur till hälften av moderbolaget Anschutz Entertainment Group Inc., och till hälften av Zlatans företag FC Zlatan AB. Arenadriften finns under ett annat dotterbolag som heter Stockholm Live, medan Djurgården Hockey delägs av ytterligare ett dotterbolag, AEG Facilites.


Det bör noteras att AEG inte tagit ut en enda krona i vinst ur Hammarby Fotboll AB än. Faktum är att AEG faktiskt gått back på sitt aktieinnehav. Varför är de då ens kvar som aktieägare? Förklaringen stavas andra faktorer, enligt Kristof.


- AEG har fått en relation till Stockholms stad på grund av sitt aktieinnehav i Hammarby, och kanske är det på grund av den relationen som de har kunnat vinna upphandlingen av driften av Stockholms arenor - dels arenorna i Globenområdet, men i förlängningen även Friends Arena.


I och med att AEG tjänar såpass stora summor på arenadriften i Stockholm är de kapitalinjektionerna i Hammarby Fotboll AB som genomförts bara småpotatis i sammanhanget. De kan mest ses som försäkringar för att Hammarby Fotboll, den aktören i arenaområdet med flest besökare, inte skulle gå samma öde till mötes som den hockeysektion inom Hammarby som AEG sponsrade, som gick i konkurs och nu tvingas spela sina matcher ute i Sätra inför de närmast sörjande.


AEG har uppnått sitt mål med att ha nästintill monopol på driften av de stora arenorna i Stockholm. Detta leder till en lite mer oviss framtid. Anser man att uppdraget är avklarat?


Finns det då något hopp för framtiden som Hammarbysupporter? Går det att föreställa sig en framtid i Hammarby utan AEG? Johan Ejermark svarar pragmatiskt på principfrågan:


- Samtidigt som jag tycker vi ska eftersträva att elitverksamheten ägs till 100% av medlemmarna så förstår jag samtidigt att en behöver ha en pragmatisk syn på hur verksamheten bedrivs och vad föreningens pengar används till. Jag vet inte om vi får ut mest av föreningens resurser om pengarna ska användas till att köpa ut en minoritetsägare.


Även Kristof Vogel är inne på samma spår:


- Jag tror att det finns stora fördelar med att vara ensam ägare av sin elitverksamhet. Men det kräver ganska mycket för att komma dit.


Vad är det som krävs, egentligen? Kristof förklarar hur ett återköp hade gått till rent praktiskt:


– Det finns två sätt att köpa tillbaka aktierna rent tekniskt. Det första är att Hammarby IF FF köper tillbaka alla sina aktier i bolaget, men då måste man ha tillräckligt med kapital för att kunna lägga ett bud till de andra aktieägarna. En oberoende part får i så fall värdera aktierna.


– Det andra sättet är att bolagsstämman i aktiebolaget bestämmer att bolaget ska köpa upp sina egna aktier med bolagets kapital. Det kallas indragning av aktier till specifika delägare. Om aktieägarna exempelvis har gått med 100 MSEK i vinst skulle bolagsstämman kunna besluta att använda de hundra miljonerna till att köpa upp alla aktier som inte hör till Hammarby IF FF. Dock stipulerar bolagsordningen att enbart 30% av bolagets tillgängliga fria egna kapital får användas för
att köpa tillbaka C-aktier. Så man måste samla in drygt tre gånger så mycket som aktierna anses värda för att köpa tillbaka AEG:s aktier på detta sätt.


Så om det tas årsmötesbeslut inom Hammarby IF FF på att deras representant på bolagsstämman i Hammarby Fotboll AB ska köpa tillbaka aktierna, skulle det funka?


- Ja. Fast då kommer värderingsfrågan in. Det går inte att bara säga att man ska köpa tillbaka aktierna för en krona styck, utan man måste ha en skälig värdering. Och aktiebolaget måste samla ihop tillräckligt med eget kapital för att kunna genomföra återköpet, så då måste man rimligtvis ha ett avkastningskrav inom aktiebolaget, så att bolaget går med vinst. Dessutom finns det en viktig beståndsdel som man inte får glömma - delägarna måste faktiskt vara villiga att sälja sitt

aktieinnehav.


Paradoxalt nog hade det bästa tillfället att köpa tillbaka aktierna varit runt 2010, när AEG försökte sälja ut sitt innehav i klubben till vrakpris. Då fanns det dock mer akuta problem att åtgärda inom Hammarby Fotboll. Nu är AEG:s innehav värt bra mycket mer än för tio år sedan. Däremot har Hammarby samtidigt skaffat sig en mycket starkare ekonomisk grund att stå på. AEG må ha räddat klubben från konkurs vid två tillfällen, men samtidigt har företaget spelat en stor roll i att situationen tilläts att bli som den blev i samband med första åren i Superettan.


Hammarby IF har traditionellt haft väldigt svårt att driva sina elitverksamheter professionellt, oavsett idrott. Det finns sällan ett säkrare vintertecken än att handbollen eller bandyn ber om ekonomisk hjälp, och detta har även varit ett vanligt förekommande fenomen i fotbollen. Diverse kampanjer och planer har genom åren sjösatts enbart för att hålla Hammarby IF FF flytande. En av planerna gav AEG möjligheten att träda in i styrelserummen hos världens vackraste förening. Vågar man som Hammarbyare köpa tillbaka sin självständighet för dyra pengar och låta elit- verksamheten stå på helt egna ben, trots att i princip alla tidigare exempel på självstyre inom Hammarby IF slutat i haveri?


Traditionen av misskötsel ligger som ett tyngdtäcke över Årsta IP, och egentligen över hela södra Stockholm. Hammarby har aldrig lyckats ha koll på sin ekonomi, sägs det.


Men för några veckor sen hade Hammarby aldrig vunnit cupen heller. Mönster är till för att brytas.