Grönvita matchställ med moderiktig krage nedsmutsade av lera. Tandskydd och benknäckartacklingar, men samtidigt öl med motståndarna efter matchen. Är rugbyn, som det så populärt brukar påstås, en huligansport som spelas av gentlemän? Saga Börlin tog sig till Gubbängsfältet för att få svar på den frågan, och många andra.
Marken runt omkring mig pryds av naturgräs, och det gnisslande ljudet av en tunnelbanevagns hjul mot rälsen hörs på håll. Bakom trädtopparna syns röken som stiger ur Fimpen borta i Högdalen, och i motsatt riktning går lägenhetshusen som omger centrum fortfarande att skåda. Jag rör mig mot en man som överblickar ett tränande gäng och frågar om det möjligen är han som är ansvarig för Hammarbys rugbylag. ”Nej, de tränar där borta” säger tränaren och pekar bort mot Örbyleden. Det är nästan bara på Gubbängsfältet man kan lyckas närma sig fel tränare för helt fel förening utan att själv inse det.
Vid fältets utkant stångar sig ett gäng killar fram över gräset. Från ingenstans dyker en av dem ner på marken för att göra några snabba armhävningar. Så fort han känner sig klar studsar han upp igen och springer ikapp de andra. Deras lekfulla skratt överröstar ljudet av bilarna från vägen precis intill. En bit längre bort står två män och pratar samtidigt som de pekar på de buffande killarna. Kepsarna männen bär bidrar till deras tränaraura, och den här gången har jag prickat rätt. Det är tränarna Johan och Rodrigo, som precis ska dra igång den sista träningen innan sommaruppehållet för de atleter som visar sig vara Hammarby Rugbys A-lag för herrar.
Vårt representationslag i rugby blev en del av Hammarby IF år 2000, när Universitetets rugbylag ombildades till Hammarby Rugby. Till följd av meningsskiljaktigheter inom andra Stockholmsklubbar förflyttade sig flera spelare söderut för att bli en del av den nya föreningen . Det väsentliga för spelarna var att kunna lira rugby med sina polare, och den nya föreningen användes som ett administrativt hölje runt herrlaget och gav laget ett existensberättigande i seriesystemet. Flertalet av spelarna var inbitna hammarbyare, och trots att de slagit följe med några personer vars lagsympatier kan ifrågasättas blev det snabbt en grönvit förening med en självskriven kamratskap.
Redan under lagets första år i andradivisionen kvalade man upp till division 1. Dessvärre missades kvalet upp till högsta ligan året därpå, men säsongen efter det tacklade sig Hammarby hela vägen upp i Allsvenskan. På meritlistan för herrlaget finns bland annat ett SM-guld i tiomannarugby från 2002, tre SM-silver i sjumannarugby, samt ett silver och flera semifinalplatser i femtonmannarugby. Trots denna meritlista befinner sig laget numera i den lägsta serien. Det är kanske på sin plats att fråga sig själv om även denna grönvita sektion gick upp för tidigt?
När jag surfar in på Hammarby Rugbys hemsida för att bekanta mig med sektionen möts jag av en något underlig beskrivning av lagets sportsliga historia. ”Ofta har de spelat i den högsta ligan”, står det på den egna hemsidan. Ingen statistik förtydligar påståendet, och formuleringen verkar vara en hanteringsmekanism för det nuvarande sportsliga tillståndet. Enligt mig är just den formuleringen anledning nog till varför Hammarby Rugby förtjänar att snarast gå upp i högsta ligan igen.
Utöver sin roll som tränare är Johan Westermark vice ordförande och sportansvarig i föreningen. När Rodrigo själv drar igång uppvärmningen och Johan betraktar laget på håll tar jag tillfället i akt att fråga vilken typ av rugby som laget främst spelar, med tanke på att föreningen tagit medaljer i både sju-, tio- och femtonmannarugby. Vi sätter oss ner på gräset vid spelarnas väskor och Johan berättar att de lirar mycket sjumanna, men att det klassiska är femtonmanna. Tiomanna är däremot ett mellanting som ofta spelas i turneringar.
“En sjumannamatch är bara två gånger sju minuter, men spelas på lika stor yta som de andra varianterna. Man får vila några minuter mellan halvlekarna, men det är full fart i sju minuter så man får springa en gel del. De som spelar på proffsnivå är fysmonster, det är helt sinnessjukt hur mycket de tränar för att klara av att springa”, förklarar Johan.
Rodrigo lägger ut åtta koner i en rektangel och ber spelarna att fördela sig på led bakom de närmsta fyra konerna på ena sidan, och förklarar hur personerna längst fram ska springa över till raden av koner på andra sidan och samtidigt passa bollen mellan varandra. “Rápido”, ropar han, och påminner att man måste informera sina lagkamrater om var man är någonstans. I rugby är man som spelare offside om man befinner sig framför bollen när den passas, och för att kunna spela progressivt måste lagen därför röra sig kollektivt. Rodrigo avbryter övningen och förklarar hur mycket lättare det är att ta emot bollen om man springer med utsträckta armar.
Jag vänder mig mot Johan och frågar om vad som är de viktigaste egenskaperna för en rugbyspelare.
“Det är mer taktik än vad man tror. Alla har det inte i sig att spela fysiskt med närkontakt. Det är som hockey eller andra kontaktsporter, alla är inte beredda att göra det. Psyket är viktigt, om man har dålig inställning en match kan man förlora hela matchen för att man inte går in i tacklingarna lika hårt. Det psykologiska är viktigt, men fysiken påverkar lika mycket”, förklarar Johan.
Han berättar vidare hur spelare med lite rundare kroppsbyggnad, som inte har samma möjligheter i andra sporter, ändå kan bli nyttiga spelare i rugby. “Det går att ha väldigt olika kroppsform men ändå utvecklas till att bli jätteduktig. Om man tittar till proffsen så ser förvisso nästan alla likadana ut, men annars kan större spelare utnyttja sina styrkor på ett annat sätt än vad som är möjligt i sporter som fotboll eller basket”, säger Johan.
Hur vill du som tränare utveckla tilliten mellan spelarna?
“Tilliten och respekten är jätteviktig. Den tredje halvleken gör att rugbyn sticker ut. Efter matcherna käkar man i samma matsal som motståndarna, och ibland dricker man öl tillsammans. Mycket av sportens gemenskap kommer därifrån, och jag tror att sammanhållningen är viktigare än i många andra sporter eftersom man är så beroende av varandra på planen. Vi har i regel någon form av sammankomst efter varje match, vilket andra sporter saknar”, klargör Johan, och förklarar hur rugbyns jargong kan bidra till sammanhållningen.
“Det kan bli ganska rå humor i laget, och det blir en del tjockisskämt i rugby, men just de spelarna är viktigast i laget. Om du inte har de större pjäserna kan du inte spela över huvud taget, och än mindre vinna. Det blir en omvänd hierarki på så sätt, är du en skicklig spelare som dessutom är kraftigt byggd kommer du ha fördelar. Under de senaste åren har jargongen inom rugbyn förändrats lite, och man försöker hålla den på rätt nivå. Även om den kan vara rå så är det mycket kärlek mellan spelarna, för att man måste lita på varandra för att kunna spela”, säger Johan, och konstaterar “fan vad högtravande det här kommer att låta” samtidigt som han skakar på huvudet.
I föreningen finns det lag som spelar rugby utan närkontakt, så kallad touch rugby. I Hammarbys fall består truppen främst av föräldrar till föreningens ungdomar, samt ett par veteraner. Johan tror att flera av veteranerna hade velat spela om det varit mer tävling i det.
“Personer som tidigare har spelat rugby men som nu vill spela utan närkontakt vill ha mer spänning i det för att känna tävlingsmomentet. För oss i föreningen är det viktigaste att alla är välkomna, vilket skapar lite nybörjarkänsla. Det är en blandning av folk bland våra touchspelare, från föräldrar som inte vill att deras barn ska spela med närkontakt, till de som tycker att det är en bra träningsform, eller tidigare rugbyspelare som skadat sig.”
Skulle du säga att de som utövar touch rugby har samma inställning till sporten?
“Jag tror att det beror på vilken relation man har till sporten. Om man är ny måste man lära sig inställningen, vilket kan vara svårare om man spelar utan närkontakt. Har man spelat andra sporter tidigare är man ofta van vid att gå på träning, träna och sedan gå hem. De mest framgångsrika lagen på amatörnivå är de som är bäst kompisar. Om man inte är kompisar på det sättet kommer du inte ge allt när du spelar, och man kommer inte gå på träningen när man inte riktigt känner för det, vilket också kan påverka ens inställning”, berättar Johan.
Utöver touch-satsningen har klubben nyligen startat ett utvecklingslag, som riktar sig till nyare spelare på herrsidan. Förhoppningen finns att också starta ett utvecklingslag på damsidan. Flödet av nya manliga spelare som söker sig till klubben är jämnare, och för att locka till sig fler kvinnliga spelare annonserar föreningen medvetet mot kvinnliga nybörjare inom rugbyn.
Klivet från att spela i P18 till seniorrugbyn är dessvärre stort idag, och klubbens aspiration är att utvecklingslaget ska minska det glappet. Johan berättar hur det beror på att rugbyn generellt har tappat spelare runt tjugostrecket under de senaste 30 åren. Det leder dels till färre lag i serierna, men framför allt till att klubbar saknar spelarmaterial. “Det kommer många spelare från andra länder, i vårt herrlag har vi flera spelare från Frankrike och Argentina. Det hade dock varit fantastiskt kul att se ungdomar från vårt utvecklingslag gå upp till att lira i A-laget”, säger Johan och ler brett.
Hur säkerställer man att alla har kul på träningarna om folk håller olika nivåer i sitt spel?
“Det blir en balansgång att hålla en nivå som passar för alla. Vissa äldre spelare kommer tröttna, medan nya spelare kommer stå som frågetecken. Då behövs en kompetent tränare. Det kluriga med att vara helt ny inom rugbyn, till skillnad från många andra sporter, är att man riskerar att skada sig” säger Johan.
Johan berättar att en ny tiomannaturnering, främst riktad mot nybörjare, precis har dragit igång i Stockholm, och att alla Hammarbys spelare redan har fått speltid trots att vissa är helt nya till sporten. Detta leder till viss anpassning.
“Om man har spelare som är nya och som inte kommit in i spelet ännu pratar man med motståndarlaget och domaren inför matchen för att tillsammans sätta ramar för fajten. Man kan exempelvis be motståndarna att ta det lite lugnare med en viss spelare. Oftast är det blandad nivå på spelarna, allt från gamla stötar till tonåringar, och inga poäng räknas i matcherna. Spelet ska hållas på en nivå så alla tycker det är kul”, förklarar han.
Påverkar det hur man som spelare laddar inför att spela den typen av turnering?
“Jo, när jag var med och spelade senast var jag inte på plats för att vinna. Jag har lirat i tjugo år och var med mest för att få springa lite, vilket jag behövde, men också för att få tacklas. Om man kollar på en seniormatch så går man ofta in för att det ska göra ont, annars hade folk inte spelat. Man tycker det är ganska skönt efteråt när man är lite öm. Dessa turneringar kretsar dock inte kring det. Även om man är där för att tacklas vill man inte skada någon annan. Det är inte alltid man behöver gå in för att fimpa någon”, berättar Johan.
Johan förklarar pedagogiskt hur en klunga i rugby består av åtta personer från vardera lag på varsin sida som trycker mot varandra. Det extrema trycket hamnar på två personers ryggar, nämligen de som står längst fram i klungan, så kallade proppar. För att klara av den positionen måste man ha en hel del tyngd. Ens användande av teknik är ytterst viktigt med tanke på hur utsatt positionen är. Alla andra positioner kan man spela som nybörjare, enligt Johan, men om man står längst fram i klungan utan teknik kommer man skada sig. Under dessa turneringar finns det därför möjlighet för nya spelare att testa på den positionen eftersom nivån på spelet bestäms av deltagarna.
Rodrigo ropar på Johan och ber honom ta spelarna som är forwards för nästa övning. I bakgrunden hörs ljudet av spelare som ropar efter bollen. Det är Hammarbys damer som har träning ledd av föreningens ordförande, Kanogo Njuru. Strax därefter samlas laget i en cirkel och går sedan av planen. Jag knallar bort dit för att surra med Kanogo och förhoppningsvis få ett svar på den stora frågan, nämligen exakt hur många säsonger herrarna lirat i förstaligan.
När jag frågar Kanogo hur många år han har varit ordförande i föreningen tittar han fundersamt ner i marken. Efter en stunds kontemplerande berättar han det troligen rör sig om ungefär fem år, men att han flöt in i styrelsen redan som spelare. Han beskriver hur han som stockholmare upptäckte Sverige genom sin sport, och att en hög träningsnärvaro gav honom möjligheten att spela matcher utomlands.
Vad fick dig att börja spela rugby?
“En klasskompis till mig var utbytesstudent i Australien och började spela där. När han kom hem tjatade han på mig att jag skulle hänga på. Till slut gav jag med mig och gick på en träning. Jag hade försökt hitta min sport tidigare, och när jag testade rugby upplevde jag det som en sport för mig. Jag var nitton när jag började, vilket är ganska sent” säger Kanogo.
Både Kanogo och Johan vittnar om hur rugbyn är en idrott där flertalet personer till slut lyckats hitta sin sport, efter många om och men. I damlaget finns det flera spelare som kommit till klubben i vuxen ålder. Kanogo förklarar hur man måste ha en bred idrottslig kompetens för att lyckas. “Rugbyn är som lagidrottens tiokamp. Man ska kunna lite av allt, och vara vassare på något enstaka område.”
Kanogo återberättar hur en veteran beskrev rugby för honom när han precis hade börjat. “Det är som schack, men det är tillåtet att röra alla pjäserna samtidigt”, fick han förklarat för sig. Sporten är allsidig, och trots att spelarna har positioner och måste förstå deras specifika uppgifter så deltar man i spelet över hela planen.
Beskrivningen på er hemsida är väldigt intresseväckande. Hur många år har ni egentligen spelat i högsta ligan? Hur ofta är “ofta”?
Kanogo skrattar till, ser fundersam ut och berättar sedan hur laget var kvar i högsta serien under tiden som han själv var aktiv. Efter några sekunders tystnad landar han till slut i att han lade skorna på hyllan för sju år sedan, vilket betyder att Bajen lirade femton år i högsta serien. “Sammanlagt har vi varit i högsta ligan ungefär 75 procent av vår existens”, sammanfattar han det.
Hammarby Rugby har antagit en femårsplan för hur man som förening vill växa. Dokumentet heter Vision 2025, och enligt Kanogo är målet att nå 400 medlemmar det mest ambitiösa. Under pandemiåren har klubben haft nästintill en hundraprocentig spelaromsättning i herrlaget. Processen att fösa in så många nya i lagbygget har lett till vissa sportsliga svårigheter. “Utvecklandet av föreningen är dock vårt primära fokus, det är bara att kolla på damerna. Jag vet inte hur länge jag hoppades att vi skulle få ihop ett damlag. Efter att det till slut startades har laget gått som tåget. Damerna har uppnått vartenda mål tre år i rad, och det är underbart att se!” berättar Kanogo entusiastiskt.
Hur många medlemmar har föreningen i nuläget?
“Vi var 262 medlemmar i slutet av förra året” svarar Kanogo, och berättar att han tror att fler ledare till ungdomslagen är nyckeln för ett ökat medlemsantal. “Tidigare har vi haft ungdomar som gått igenom verksamheten och blivit tränare för de yngre grupperna, men vissa faller bort när de blir unga vuxna. Vårt mål är att hitta välutbildade vuxna förebilder som följer med lagen upp i åldrarna”.
Några av spelarna från herrarnas träning hälsar på Kanogo samtidigt som Johan slår sig ner bredvid honom. Ett par minuter senare säger killarna hejdå, låser upp sina hojar som står parkerade mot stängslet, och rullar iväg.
Både Johan och Kanogo spelade för Stockholm Exiles som ungdomar, och det var ingen självklarhet att de skulle hamna i Hammarby. Johan berättar att han efter några spelade säsonger i Exiles tog några års uppehåll. När han återvände till rugbyn befann sig alla hans kontakter i Hammarby, och det föll sig naturligt att han anslöt till klubben. “Jag är hammarbyare från grunden, så det var ett enkelt val, men vi har haft spelare som har hållit på både Djurgården och AIK. Rivaliteten mellan olika klubbar är ingen stor grej i rugby” säger Johan.
Däremot finns det vissa uppenbara fördelar med att idrotta under grönvit flagg. “Vi märkte snabbt hur vi fick ett automatiskt stöd när vi blev en Hammarbyförening. Det var inga andra föreningar som hade bortasupportrar, men vi kunde åka ner till Trelleborg och ha tio supportrar som hejade på oss med grönvita halsdukar”, berättar Kanogo.
Johan fyller på med en beskrivning av när finalen spelades. “Det var nästan 2000 personer nere på Årsta, och det är ytterst sällan det händer i Rugbysverige. Den enda anledningen var för att vi är en Hammarbyförening” säger Johan. Kanogo inflikar att det också hjälpte att laget faktiskt tagit sig hela vägen till final, vilket Johan efter någon sekunds tystnad också erkänner som en bidragande faktor.
Hur vill ni som förening jobba för att spelarna ska få förtroende för varandra och klubben?
Kanogo berättar att han anser att tilliten måste komma från två håll - spelarna ska uppleva tillit till varandra på plan, och föreningen ska anordna sociala sammanhang så att medlemmarna får fler tillfällen att umgås. “Tillit på plan får man bara genom att tillsammans genomgå fysiskt lidande. De sociala sammanhangen är klurigare däremot. Vi hade en klubbstuga här uppe förut, och när vi blev av med den märktes det hur vi som förening började falla isär” fortsätter Kanogo och pekar bortåt.
Föreningen första mål är att hitta en plats där spelare och medlemmar från olika lag kan samlas, och man vill skapa en trygg punkt där både ungdomar och seniorer på både dam- och herrsidan kan enas. Det mer långsiktiga målet är att hitta en plats där man kan bygga en föreningslokal, men för att lyckas med det krävs det att Stockholms stad övertygas. “Vi måste vara ihärdiga och drivande för att få igenom det, men om vi skulle besitta en bra lokal kan vi hyra ut den för att få intäkter till föreningen, som Hammarby Rodd gör. En föreningslokal skapar starkare gemenskap” säger Johan.
Hammarby Rugby är i allra högsta grad målmedvetna och engagerade. Sektionen är inte bara ett bevis på Söderorts brokighet, utan det är också föreningen som välsignat oss med en grön- och vitrandig matchtröja med krage. Både Johan och Kanogo lyser upp när jag för tröjorna på tal. “Den är klassisk, det enda vi möjligtvis kommer ändra inför kommande säsonger är tjockleken på ränderna” säger Kanogo, och berättar hur man jobbar på en webbshop för att lyckas få igång försäljningen. Hundra tröjor har köpts in. I skrivande stund har webshopen ännu inte öppnat, men några exemplar av denna raritet finns hos Magic City.
“Har du nycklar till förrådet?” säger Johan frågandes till Kanogo som skakar på huvudet. Båda börjar skratta och reser sig upp för att bära bort påsen fylld med rugbybollar och krockkuddarna till Johans bil som står parkerad på grusplanen precis bredvid. Jag frågar om de uppfattar att människor utanför rugbyn har förutfattade meningar om sporten. Båda berättar hur de flesta tror att det är en väldigt hård sport, men att man inte tycker det själv när man lärt sig tekniken. “Korpfotboll är den farligaste sporten, mer skador per minut än i rugby. Bara gamla gubbar som satsar hårt” konstaterar Johan.
När jag rör mig tillbaka mot tunnelbanan ser jag den klarblåa neonfärgen från “Maxi Restaurang”-skylten mot den orangea fasaden på ett av lägenhetshusen i Gubbängens centrum. Precis intill byggnaden agerar ett gäng träbänkar uteservering, och vid en av bänkarna sitter merparten av de spelarna som precis tränade nere på fältet och tar en öl. Det är inte varje dag som ett gäng fransoser dricker några kalla på Gubbängens lokala hak, en sann Söderortsidyll. Tredje halvlek har blåsts igång.
