De övertygade

Text: Viktor Asp

Illustration: Nora Hultén Törnerud

De övertygade publicerades ursprungligen i Mytens fjärde

nummer, som gavs ut 2021-11-18

Hur kom det sig att Sveriges största myndighet kom att överge ett beprövat och framgångsrikt arbetssätt till förmån för hårdare tag och kollektiv bestraffning? Myten granskar två polismäns korståg mot pyrotekniken och dess konsekvenser.

Spelarna äntrar planen i tröjor med texten med tydliga, försvarsinriktade budskap. På läktaren visas missnöjda banderoller upp, mellan två klackar sjungs sånger om fotbollsmördare och snutjävlar. En vecka senare håller polisen en presskonferens där ingenting blir särskilt mycket tydligare, förutom att kollektiv bestraffning och stegrande villkorsgivning är myndighetens sätt att tackla ordningsstörningar kring fotbollen. Den euforiska stämningen som borde ackompanjera ett 18 månader långt publikt avbrott från Allsvenskan är förbytt till bitter konflikt. Stridslinjerna är desamma, lösningen känns svårnådd. 


Känns bilden igen? I snart tre år har svensk fotboll varit inblandad i en svår konflikt med polismyndigheten i frågan om villkorstrappan. Arbetsmetodiken, som först reglerades i PM 2016:21, och tillämpades säsongen 2019 är berömd för sina drakoniska åtgärder: intim visitering, publikneddragning, flaggförbud har alla blivit uppmärksammade i media. Den är kritiserad för att vara svårbegriplig från både klubbar och media. När polisen skickade en enkät till Stockholmsklubbarna efter säsongen 2019 fick de arga svar om att “dialogen är körd i botten”, att villkorstrappan “går emot det sätt som polisen bedriver i sin övriga verksamheten”. 


På en farsartad presskonferens i september förklarade Stefan Hector från polisens nationella operativa avdelning att arbetssättet byggde på “forskning och akademiska studier”. Om det var så att villkorstrappan var tvungen att genomdrivas för att forskningen krävde kollektiv bestraffning, då hade det varit en sak.


Verkligheten ser emellertid annorlunda ut. Efter presskonferensen kunde inte Stefan Hector svara på vilken forskning eller vilka studier man hade använt sig av. Vad gäller säkerhetsrisken med pyrotekniska pjäser finns inget tydligt forskningsläge. Det polisen har förlitat sig på har länge varit ett uppmärksammat pyrotekniktest 2015, som skedde i en container. 


Två år tidigare hade Totalförsvarets forskningsinstitut genomfört ett test på Friends Arena där olika pjäser antändes och analyserades. Rolf Weinander från Myndigheten för samhällskydd och beredskap fick i uppdrag att analysera brandrisken och konstaterade att om läktaren består av “betong och metall så brinner det inte”. Per Nylén, avdelningsdirektör för kemiska, mikrobiologiska och fysikaliska faktorer vid Arbetsmiljöverket fick i uppdrag att analysera risken för ögonskador, och kunde meddela att viss skada fanns det risk för - förutsatt att man stod nära pjäsen under ett helt arbetspass. Vad gällde själva röken kunde specialister vid Arbets- och miljömedicinska kliniken på Örebro universitetssjukhus berätta att “inga hälsorisker misstänks vid exponering”, sett till hur låga nivåerna farliga ämnen det faktiskt var.


Detta redogjorde Oskar Månsson för, i en granskning som publicerades på kit.se. Granskningen kunde också avslöja att Polisen feltolkat resultaten: de citerade forskarna selektivt och kom fram risken för ögonskador, brännskador och rökskador var överhängande. Att forskarna hade analyserat risken under fem timmar och inte 90 minuter, var något man valde att bortse från. 


Internationellt sett finns inte mycket mer än Dr Tom Smiths Pyrotechnics in Stadia från 2016, som fått svidande kritik från från SFSU. Vid en genomläsning är det lätt att förstå varför. Rapporten handlar inte bara om Ikarospjäser, utan också om “mines”, “rockets”, och intresserar sig lika mycket för hälsorisken med kastad pyroteknik, som med antänd. 


Om det inte är forskningsläget då, kan det handla om att villkorstrappan är fast förankrad i myndighetens interna struktur? 


Nej, så verkar det inte heller. I ett remissvar från februari 2020, där olika polisregioner skrev om erfarenheten med villkorstrappan och en väg framåt, kunde en tydlig skillnad skönjas. Polisegion Väst kritiserade “oproportionerligt stor vikt vid användning av pyroteknik”, Polisregion Syd menade att man inte tillräckligt hög utsträckning hade lyssnat på externa parter med expertkompetens. Stockholm, däremot, ville accelerera publikneddragningar med 50 % per match, kritiserade att supporterföreningar valde supportervänliga föreningsstyrelser och betonade att myndigheten inte skulle “vika sig för trycket”. När coronasäsongen skulle dras igång var regionerna diametralt oeniga i frågan.


För den som följer frågan blir det svårt att begripa varför arbetsmetodiken villkorstrappan finns. Hur Polismyndigheten stått pall mot kritik från klubbar, supportrar och ett yrvaket politiskt engagemang. Efter tre år med villkorstrappan vet vi fortfarande inte varför den överhuvudtaget existerar. 


På ett bullrigt kafé möter jag i oktober upp Dennis Fogelmark, som är jurist och före detta styrelseledamot i Bajen Fans. Det är kallt ute och Dennis hämtar påtår för att hålla värmen. De senaste tre åren har han nitiskt begärt ut alla de dokument han haft kännedom om rörande polisbevakning och fotboll. 


– Jag började begära ut mer eller mindre alla underlag, handlingsplaner och inriktningsbeslut. Till en början var det svårt att begära ut mer eller mindre någonting. Vi fick inte ens veta vilka som ingick i polisens nationella idrottsråd, utan det sekretessbelades med hänvisning till rikets säkerhet. Ibland sa polisen att vi inte kunde få veta vilka som satt i idrottsrådet på grund av den då upprörda stämningen hos allmänheten gentemot polisen. Juridiskt betraktat var det totalt snömos.


Hjälpte det att du var jurist för att få ut dokumenten?

– Jag tror inte att jag hade kunnat få ut dem över huvud taget om jag inte var jurist. Man var tvungen att föra en juridisk argumentation för att ta del av dem, hänvisa till lagtexter och prejudicerande fall. Som journalist var det mycket svårt att få ut dem.


För de flesta är villkorstrappans upphovsmän skuggfigurer. Dennis, som läst alla idrottsrådets protokoll, alla handlingsplaner och alla inriktningsbeslut, tror sig däremot ha svaret på varför det blivit som det blivit. 


– Drivande i det hela har varit Ulf Johansson, som har varit regionpolischef i Stockholm, och Per Engström, enhetschef på Nationella operativa avdelningen, Noa.


Tanken på att blott två personer har varit drivande i den utveckling som fört svensk fotboll till en återvändsgränd är svindlande. Dennis halar fram sin telefon och klickar fram PM 2016:21, det som i sak utgör villkorstrappan. Där beskrivs handläggningsprocessen för utfärdande av tillstånd för offentlig tillställning. Ansökan från fotbollsklubben kommer först till rättsenheten, en samling jurister inom Polismyndigheten för att sedan skickas till polischefen i regionen där ansvaret ska hållas. Därefter bollas underlaget fram och tillbaka mellan dem två. Dennis Fogelmark:


– Sett till hur villkorstrappan är strukturerad finns inget som helst intresse för vad den operativa nivån säger. Allt går mellan polischeferna och rättsenheten. Hur poliser på marknivå uppfattar ordningsläget tar man inte hänsyn till. Istället förlitar de sig på sina egna pyrotekniktester, som de gjorde i containrar, och UEFA:s rapport, som är totalt verklighetsfrånvänd. Därifrån kommer mycket av tondövheten. 


2013 kom beskedet om att polisens avbröt arbetsmetodiken med polisnotor. I två år hade man fakturerat fotbollsklubbar för polisiär närvaro, men metodiken hade mött hårt motstånd i termer av supporterengagemang och politisk mobilisering. Ett år tidigare hade Björn Eriksson, då nationell samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet, lämnat ett betänkande om att försöka använda ordningslagen för att ge hårdare villkor mot fotbollsklubbarna och på så sätt få dem att minska ordningsstörningarna. 


– Tanken på villkorsgivning som metod på det här sättet är Björn Eriksson först med, säger Dennis. Villkorsgivning utgår från ordningslagen, men ordningslagen är inte skriven för att man ska stegra villkoren så här. Den ska inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller försvåra tillständningen i onödan. 

 

Med bakgrund av Erikssons slutsatser och Statskontorets rapport Den ifrågasatta avgiften bytte polisen spår till att använda sig av villkorsgivning. Arbetssättet som går ut på att villkoren fastslås av rättsavdelning och regionpolischefer innebär att mycket makt samlas i få händer. Regionpolischefer och rättsavdelningen skulle tolka ett PM skrivet av väldigt få människor och i idrottsrådet skulle en liten grupp regionpolischefer diskutera hur arbetet gick. Nu skulle de även strömlinjeforma arbetet i hela landet: på idrottsrådets uppstartsmöte slogs det fast att “fokus ska ligga på enhetlighet i det operativa arbetet i hela landet” och på andra mötet, 2 juni 2016, poängterades att ett “mer enhetligt arbetssätt” kring villkorsskrivningen över hela landet efterfrågades. De som fick ansvaret att strömlinjeforma verksamheten var Polisregion Stockholm: i uppstartsmötets protokoll står att läsa att “Polisregion Stockholm är processägare”. 


Polischef i region Stockholm var vid tidpunkten för arbetet Ulf Johansson. Redan från start var Johansson drivande för att sjösätta villkorstrappan. I september 2016 konstaterar han att det saknas resurser till arbetet men att han ändå vill “komma igång”. Under samma möte argumenterar han för att Polisen ska bli “mer offensiv” och “våga pröva gränserna”. Ett drygt halvår senare, i februari 2017, argumenterar han för att juridiken “inte är problemet” och vill “att vi börjar den här säsongen”. På samma möte har Polismyndigheten fått en inbjudan av sina danska kollegor att komma och studera hur kall pyroteknik används på Brøndby IF:s matcher. Johansson tackar bestämt nej, och slår fast att Polismyndigheten “inte ska delta i produktutveckling”. Under de första månaderna vid rodret befinner sig Ulf Johansson mer eller mindre på korståg mot pyrotekniken.


En fråga som återkommit i diskussionen kring villkorstrappan är varför det dröjde mellan 2016, när villkorsgivningen först presenterades i skriven form, till 2019 när allt implementerades. Men en förklaring kan kanske skönjas i Ulf Johanssons agerande. Som chef i den processägande regionen hade Johansson stor makt i att utforma villkor i Stockholm och vägleda idrottsrådet. Den makten använde Johansson till att ständigt insistera på fler, mer långtgående och hårdare åtgärder mot pyrotekniken. 


Inför säsongen 2019, då villkorstrappan skulle implementeras, kämpade Johansson för att vinna gehör för sina åsikter. På ett möte den 11 september 2018 slår han fast att “det ska vara betydligt hårdare tag mot pyroteknik” och vill att rådet “ska bli mer enade i frågan”. Den 12 februari 2019, några månader från att konflikten skulle slå ut i full blom, argumenterar han för att “det är dags att flytta fram positionerna”. Den 11 april 2019, när fotbollssäsongen precis börjat, uttryckte han skepsis till att samarbete med fotbollsklubbarna. “Att samverka är inte tillräckligt när ordningsstörningarna inte minskar”, menade han. Johanssons rabiata hållning mot pyrotekniken hade nu omintetgjort all idrottsrådets tillit mot fotbollsrörelsen. Trots intensiva protester under säsongen höll Johansson fast vid sin linje. I november 2019 uttalade han sig i DN där han menade att dialogen med klubbarna inte hade resulterat i “något trendbrott vad gäller pyrotekniken” och att villkorsgivningen var den enda lösningen.


Samtidigt som Ulf Johansson kämpade för sina övertygelser skedde en generell kulturförändring inom myndigheten. När Mats Enquist medverkade i Radiosportens dokumentär om villkorstrappan beskrev han ett möte han hade med Sef, Polisen och kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Då ska den närvarande polischefen ha nekat inbjudan till diskussion med supporterföreningar med orden “vi samarbetar inte med terrorister”. Även i Polisens egna beskrivningar av ordningsläget kan man skönja en viss förskjutning i hur man diskuterar ämnet. I rapporten Uppföljning av tillträdesförbudslagen från 2014 sammanfattas ordningsläget på arenorna från 2009 till 2014. I genomsnitt beskrev 53 % av polisernas egna rapportering säkerhetsläget som mycket bra, det bästa utfallet. Bara 1,5 % beskrev ordningsläget som dåligt. 


Något dramatiskt hade alltså hänt inför den allsvenska säsongen 2019, för då kom en rapport där Polisen beskrev ordningsläget som så dåligt att 26 matcher (mer än var tionde seriematch) hade kunnat upplösas. Men förändringen hade inte skett inom fotbollen - Sefs egna säkerhetsindex låg på 4,7 av 5 - utan inom polismyndigheten. Ledande personer hade blivit besatta av pyrotekniken och satte alla myndighetens resurser på denna, i verkligheten ofarliga, företeelse.


Ett konfliktpräglat 2019 lades till handlingarna och en coronasäsong inleddes. 9 juni 2020 klargjordes att Nationella operativa avdelningen, Noa, skulle ta över ansvaret för idrottsrådet. Ansvaret gick till Per Engström. 


Per Engström var framförallt känd i fotbollssammanhang för att vara den som försvarade containertestet 2015. Samma år intervjuades Engström i Mitt i Stockholm, om polisens nya taktik, “att minska antalet åskådarplatser på ståplatssektionerna”. “Vi har inget val”, sa Engström, “så länge bengaleldning finns kvar på läktarna kommer vi fortsätta glesa ur i publiken”. Redan 2015 var alltså Engström ute och pratade om att sänka ståplatskapaciteten ifall bengaliska eldar tändes. I en intervju med Sportbladet samma år fick han frågan om vad “sista steget på er villkorstrappa” (möjligtvis första gången ordet användes inom sportjournalistiken) innebar och besvarade den med “naturligtvis tomma läktare”. Vidare ville han skicka upp polismän på läktarna ifall bengaler antändes.


Svaret varför idrottsrådet var så intresserade av just pyroteknik går alltså inte att förklara med att de förlitade sig på forskning. Snarare visar Engströms uttalanden i media och Johanssons tillbakavisande av att ens lära sig mer om laglig pyroteknik på att de som var ytterst ansvariga för villkorstrappan som metod var personligt engagerade i frågan. Så hade varit fallet sedan 2015 - fyra år innan villkorstrappan blev ett begrepp. I mediaskugga hade Engström krigat för ovetenskapliga tester, publikreduceringar och poliser på läktarna. Det hade tagit tid för idrottsrådet att komma ikapp, men 2019 var tiden mogen.


Under sin tid som ansvarig för idrottsrådet, som nu bytt namn till Nationellt idrottsforum, har Engström fört samma linje som Johansson. Ulf Johansson har i sin tur förflyttats till Polisregion Mitt, där Uppsala ingår. En vecka efter att han tillträdde förbjöd Polisregionen flaggor på IK Sirius läktare.


Under den tid då idrottsrådet var ansvariga för fotbollsfrågor återkom frågan om kommunikation. Redan i juni 2019 hade Sara Kvarnström Nilsson och Ola Österling på ett möte redogjort för svårigheterna att få genomslag i media. Man såg framför sig att lägga ut en kommunikativ basplatta och arbeta mer med intern information. I en handlingsplan våren 2021 sammanfattade Polisen utveckling kring arbetsmetodiken. Där slog man fast på första sidan att det var ett problem med att Polisen “inte ägde sitt narrativ”.  Man var orolig för att gemene man hade börjat uppfatta myndigheten som illegitim, oenhetlig och oförutsägbar. 


Men det var inte det enda som stod i handlingsplanen. Det fanns även skrivelser om att öka antalet tillträdesförbud, fortsätta med kapacitetsreducering och införa personliga biljetter. I samma veva kallade polismyndigheten till presskonferens där Stefan Hector, chef för Noa, förklarade att villkorstrappan var slopad. Det var svårt att få ihop de två parallella skedena. Med allt det i beaktning framstod polisens agerande som fullständigt obegripligt. Om de själva visste att de framstod som totalt verklighetsfrånvända och förstod vikten av kommunikation - hur kunde de då gå ut med att villkorstrappan var slopad samtidigt som de skruvade upp repressionen? 


Att det var viktigt för Polismyndigheten att “äga sitt narrativ” kunde kanske framstå som häpnadsväckande. I ett demokratiskt land ska inte myndigheter behöva bekymra sig om att vinna pr-strider, de ska utföra sina sysslor och inte blanda sig i samhällsdebatten. Men det var inget förvånande för den som var insatt i frågan.Under villkorstrappan hade bristen på transparens varit en röd tråd. Journalister, oavsett från vilken tidning de kom från, hade förtvivlat svårt att få vettiga svar från myndigheten. I den mån svar gavs kom de från kommunikationsavdelningen. 


Den här strategin återkommer i polisens arbete, skriver juristen Ossian Grahn och polisforskaren Stefan Holgersson i rapporten Hur hanterar polisen journalister?. Författarna menar att det polisens presstalespersoner gärna sökte upp journalister för att förmedla positiva budskap, men slöt sig som musslor om det rörde något som kunde ställa myndigheten i dålig dager. “Det övergripande målet med polisens kommunikationsverksamhet är idag att stärka och skydda varumärket”, sammanfattade Grahn och Holgersson. “Polisen underlättar för journalister vars reportage ger en positiv bild av polisen och där polisen ges tolkningsföreträde, samtidigt som polisen försvårar granskning och möjligheten att ställa kritiska frågor”.


Således: det finns goda skäl att tro att bristen på transparens inte var en slump. Det var ett medvetet sätt att slippa ta i en fråga som visat sig potentiellt livsfarlig ur en pr-synvinkel. Själv försöker jag inför den här artikeln upprepade gånger komma i kontakt med polismyndigheten. Hur kom det sig att polisen “slopade” villkorstrappan i mars 2021 - för att samtidigt skriva in liknande mekanismer i en handlingsplan? 


För att råda bot på oklarheterna skriver jag fem utförliga och konkreta frågor till polisens digitala pressrum. Kort därpå kommer ett mail. Inte en enda av frågorna är besvarade, istället har en anonym person på “polisens nationella mediecenter” skrivit svepande resonemang om “enhetlighet, förutsägbarhet och proportionalitet”. Jag hänvisas till rättsenheten i Stockholm, men inga kontaktuppgifter dit delas ut. Jag provar igen, och får svar från kommunikatören Ola Österling, som bara vill besvara en av mina fem frågor. För att göra en irriterande upplevelse direkt kafkaesk mailar ytterligare en kommunikatör och skriver att jag redan fått svar från nationella mediecentret på de övriga frågorna. Nej…? 


Efter lite trilskande återkommer Österling, men han vill fortfarande inte svara på alla frågor. Jag får nöja mig med två svepande svar, och en bifogad tillståndsskrivelse till en AIK-match. 


På Hisingen är det ovanligt varmt för att vara sent i september. Hammarby ska möta BK Häcken och utanför insläppet står Hammarbys säkerhetsansvarige Göran Rickmer och betraktar de ungefär hundra till antalet hammarbyare som står i kö för att komma in. Stämningen är uppsluppen i den långa kön till insläpp, trots den synnerligen noggranna visiteringen. Idag söks fickor, luvor, till och med snusdosor, igenom.


Att visiteringen ska bli noggrannare är sedan länge efterfrågat av Polismyndigheten. Både i PM 2016:21 och den nationella handlingsplanen från 2021 finns det skrivelser om att visiteringen måste bli mer ingående för att förhindra pyrotekniska varor. Även i det senaste tillägget, utkastet som kom hösten 2021, finns hårdare visiteringar inskrivet. Det är den senare som Göran Rickmer tar upp när vi stannar för att småprata.


– Som jag ser det är det en acceleration av villkorstrappan, säger Hammarbys säkerhetsansvarige. De har inte backat en meter. Istället fortsätter de med samma grejer som de gjort sedan 2018.


Rickmer syftar på utkastet till en ny handlingsplan som klubbarna fick ta del av sensommaren 2021. I den återkommer mycket av tankegångarna bakom villkorstrappans ursprungliga form, PM 2016:21. Det finns förvisso formuleringar om att villkor inte får vara “opåkallade” eller “långtgående”, men själva premissen i tänket med villkorstrappan förblir: “Om Polismyndigheten bedömt att ordnings- och säkerhetsläget vid en offentlig tillställning inte varit tillräckligt bra kan det vara nödvändigt att utvärdera och förändra villkoren till kommande arrangemang där samma problembild kan förväntas”, står det i utkastet. Utkastet beskriver nio sorters ordningsstörningar: tre av dem ska bemötas med att ståplatsläktare förbjuds, antalet åskådare begränsas och att sektioner ska stängas ned.


På vilka sätt som villkoren kan förändras påminner också i stort om PM 2016:21: “utvidgad idrottsanläggning, visitation av egendom och person, sektionering av idrottsanläggningen, förändring av tillåtet antal åskådare”. Det infama OH-förbudet lever också kvar: “Material [...] av storleken x meter gånger x meter som används för att underlätta maskering får inte föras in på arenan”, står angivet som villkor ifall maskeringsförbudet bryts.


Åskådarantal finns också angivet som något man kan ändra på. Åskådarantal på läktare där brott inträffar ska kunna begränsas med 10-25 %, slår utkastet fast, men man öppnar även för att helt slopa ståplatsläktare. Det finns också krav på sektionering och fler ordningsvakter. 


När jag ringer upp Göran Rickmer för att diskutera utkastet varnar han för att intervjun kan komma att bli kort.

I villkorstrappetider är Rickmer en upptagen man och strax ska han på möte med polisen. Av möten förväntar han sig inte mer än bra fikabröd, säger han först skämtsamt, innan han berättar om vikten av god dialog och samverkan. 


– Som det ser ut nu är dialogen katastrofal. Oftast får vi villkorsskrivningen ett par dagar innan matcherna genomförs. Det säger sig självt att det inte är tillräckligt. Vi ser inte någon röd tråd heller. Generellt sett ser vi färre och färre ordningsstörningar, men polisen har en helt annan syn.


Hur har villkoren fungerat? Har det blivit bättre sedan publikneddragningarna?

– Vad jag vet har det där inte fungerat någonstans i hela Europa. Polisen pratar om att de ska ge oss motivationsverktyg att hålla ordning. För mig är det helt horribelt, vi behöver inte motiveras, vi gör redan allt vi kan. Vi sitter inte och tjuvhåller på något.


Rickmer låter både uppgiven och frustrerad på rösten.


– Se på senaste presskonferensen! Det ska föreställa landets mest kunniga poliser, men själva har de ingen aning om varför de driver igenom villkoren. Ibland handlar det om brandskydd, ibland handlar det om att man måste kunna gå upp på läktaren till vilket pris som helst. När jag hör dem säga att Allsvenskan har grov oordning på en tredjedel av matcherna kan jag bara konstatera att de inte har någon koll alls. 


Hösten 2021 kan man skönja en viss förändring i polisens kommunikation om publikneddragning. Inför matchen mellan AIK och Djurgården kom polisens besked om kapacitet på ståplatsläktarna bara en vecka innan matchen skulle äga rum och innebar en halvering av kapaciteten på läktaren. Stefan Hector, chef för operativa enheten på Noa, motiverade beslutet med att räddningstjänst skulle vara tvungna att kunna komma fram ifall brand uppstod.


Resonemanget fick kritik av AIK:s vice klubbdirektör Fredrik Söderberg, som poängterade att den organisation som hade ansvar för frågor om brandskydd var Räddningstjänsten - inte Polismyndigheten.


Polisen har under hösten 2021 visat ett större intresse för att kunna ingripa på läktare. 27 september 2021 använde man sig av Tingvalla IP för att organisera en övning där ett tjugotal poliser övade på att springa upp på läktare iklädda gasmasker. Några veckor tidigare hade Mats Jonsson blivit föreslagen att låta ordningsvakter och polis ingripa mot bengalbrännare på Djurgårdens läktare. Göran Rickmer:


– Vi har absolut möjlighet att gå upp på läktare om det så krävs. Men vi måste följa proportionalitetsprincipen. Vi får inte använda mer våld och tvång än nöden kräver, och vi får aldrig gå upp på läktare om tredje person kan komma i kläm. Om vi går upp på en läktare och våldsamhet utbryter, en oskyldig blir skadad, det kan vi aldrig rättfärdiga för ett bötesbrotts skull. Vilket pyroteknik ändå är.


Att låta poliser ingripa på läktare är inget vi i Sverige är vana vid. Desto större erfarenhet finns av hur poliser behandlat supportrar i uppretade och kaosartade situationer. Det är inget som inger större förtroende. 


2016 gjorde Offside en stor granskning av polisers våld mot supportrar. Tidningen kunde inte få fram exakt statistik kring hur många anmälningar som inkommit till följd av att poliser använt sig av övervåld mot supportrar, men åklagaren Håkan Roswall kunde berätta att några år därinnan fanns ett snitt på 20 - 40 anmälningar per högriskmatch i Stockholm. Supportrar hade slagits medvetslösa, blivit slagna med batong mot korsryggen och huvudet. Sedan hade anmälningarna dalat. Ingen polis hade nämligen någonsin blivit dömd, trots hundratals anmälningar, avslöjade Offside.


Ett särskilt uppmärksammat fall hade inträffat efter cupfinalen mellan Djurgården och IFK Göteborg 2013, där en djurgårdare blivit slagen upprepade gånger mot ryggen av polis med batong. Som individ betraktat utgjorde inte djurgårdaren en hotbild, men tingsrätten friade. Polisen som slog hade rätt att slå, eftersom det tidigare hade varit upplopp på arenan. Håkan Roswall sammanfattade för Offside: “Det blir ju lite som att domstolarna anser att om du går på en högriskmatch och polisen använder våld, ja, då får du skylla dig själv”.


I skrivande stund pågår slutkampen i Allsvenskan för fullt. Publiken har äntligen fått komma tillbaka. Men det är ingenting som spelar någon roll, när fotbollskulturen står inför ett existentiellt hot.


Under 2021 har polisen visat upp sig från sin allra sämsta sida. Ett ineffektivt och orättvist arbetssätt har intensifierats, ohederliga pr-taktiker har använts och dörren har öppnats för livsfarliga metoder på operativ nivå. Att den allsvenska som av polisen själva bedömdes ha ett utomordentligt säkerhetsläge för bara några sedan nu ska behöva dras med kollektiva bestraffningar och vanvettiga förslag om polis på läktaren kan bara beskrivas som en mental härdsmälta från en myndighet med 33 miljarder kronor i budget. 


Myten har sökt Per Engström och Ulf Johansson, som avböjer intervju. Myten har också sökt Björn Eriksson.