Åtta månader efter lanseringen befann sig HTFF i hård nedflyttningsstrid i Sveriges tredjedivision. Myten följde laget under de sista skälvande matcherna då allt avgjordes.
Det är stormigt i Hammarbyled under de första månaderna 2021. Följetongen Frej, som rört upp känslor sedan Hammarby först planterade några talanger på Vikingavallen, har via ett misslyckat namnbyte ställts inför fullbordat faktum: den en gång självständiga föreningen ska inlemmas i Hammarbys organisation under namnet Hammarby Talangfotbollförening Herrfotboll. Namnbytet rör upp känslor, särskilt på sociala medier, och paralleller dras till Red Bull-koncernen och AFC Eskilstuna. Under en period är det som att var och varannan person man träffar under den här perioden ersätter hälsningsfraserna med att spy galla över den upplevda kuppen.
I maktens korridorer är supporterraseriet illa representerat. På det extrainsatta digitala årsmötet i IK Frej Herrfotboll finns inga arga Hammarbyare. I de små zoomrutorna stirrar istället medelålders styrelsegubbar tillbaka, en av dem ingår i Frejs styrelse men bär Hammarbykläder, och presenterar det nya namnet Hammarby Talangfotbollförening. Jag saknar rösträtt på mötet, men frågar styrelsen hur väl förankrat det nya namnet är bland Hammarbys supportrar.
– Allt jag hör är Hammarbys supportrar hit och Hammarbys supportrar dit. Vem frågar vad Frejs supportrar vill? Alla som gillar Frej fattar varför det här är nödvändigt, svarar en Frejveteran innan förslaget röstas igenom. Nej, jag vet inte vad Frejs supportrar tycker, ärligt talat. Jag kan bara konstatera att det förmodligen inte är de som burat igen Kanalplan med motorcykellås inför en träningsmatch i protest. Eller de som hängt upp en banderoll på Årsta IP i avsky mot den upplevda kuppen. Och jag ser inga som angås så mycket av den här utvecklingen som Hammarbyare. Frågan verkar giftig, så splittrande den är vårvintern 2021.
Det finns alltså många skäl till att det är tomt utanför Kanalplans stängsel när HTFF tar sig an Dalkurd i division 1 norras fjärde omgång. Mörkret och coronarestriktionerna ligger tätt över Sverige, förutom jag själv återfinns ett gäng killar med Canada Goose-jackor, förortsjargong och (vad det verkar) kurdiskt påbrå, en annan klunga Hammarbysupportrar som huttrar över sina Smålands 5,2:or och så en äldre gentleman i dunjacka. Han är pappa till en av killarna i laget, säger han.
– Min son är så besviken. Det har inte varit någon seriositet alls under första veckorna, beklagar han sig.
HTFF tar ledningen, men spelar dåligt. Felpassen avlöser varandra, det är tyst nog att man ska höra besvikna röster. Flera spelare flaxar irriterat med armarna mot varandra. Snart gör Dalkurd 1–1.
– Han trodde att det skulle vara ett seniorlag han kom till. Nej, inte alls. Alla är unga, de tror att de är talanger och att det ska gå lätt, säger fotbollspappan och gestikulerar mot Kanalplan, där Dalkurd drygat ut ledningen.
Hur är det på träningarna, undrar jag.
– Som i ett P19-lag. Folk flamsar, kommer sent, de är inte lika seriösa som seniorspelare. Blir det inte bättre, då kommer de åka ut.
Spelet blir inte bättre. 2–1 var ingen varningsklocka, Hammarbys talanger åker på omställning efter omställning mot ett Dalkurd som verkar göra vad de vill med det hajpade talanglaget. Snart är förnedringen fullbordad: vid 3–1 till Dalkurd klämmer en rundkindad Hammarbyare korvfingrarna runt en tom ölburk till deformation i tyst frustration. Slutsignalen skär igenom besvikelsens tunga hölje, fotbollspappan lunkar trött iväg, Hammarbysupportrarna likaså, Dalkurdsympatisörerna skojknuffar varandra av glädje.
På promenaden hem i ett coronatomt Sofia församling får jag allt svårare att övertyga mig själv att det här är laget som ska revolutionera Hammarbys talangsatsning.
Det kan hända mycket under ett år. Hammarby kan vinna ett historiskt cupguld, Halland kan uppleva en historiskt varm sommar, Sverige kan få en historisk kvinnlig statsminister. Men mellan VD:ar med mystiska avgångsskäl, sparkade tränare och Europamatcher blir en sak sig lik under Hammarbyåret 2021, nämligen att HTFF är fruktansvärt dåliga. En god sak verkar dock de dåliga resultaten föra med sig: upprorstämningen i supporterled mynnar ut i någon sorts resignerad besvikelse över ett sportsligt projekt på väg att haverera.
Eller hur låter 0–3 hemma mot Assyriska? Insläppt förlustmål mot Örebro Syrianska i 96:e? 0–3 borta mot hittepålaget IF Karlstad Fotboll? Jag följer inte HTFF slaviskt under 2021, men ser några matcher. Varje gång ser det likadant ut. Fina tendenser om man tittar noggrant, en explosiv Mayckel Lahdo eller en trygg Ludvig Svanberg, men lika ofta juniormisstag, bristande koncentration i avgörande lägen och insläppta mål i slutminuterna. Efter nio matcher har laget erövrat fyra poäng och en jumboplacering i tabellen.
Klassiskt knep: värva rutin. Vid det här laget känns Patrik Niklassons varnande ord i Bajenpodden om att Superettan kanske är en för hög nivå, trots allt, som fria fantasier. division 1 norra verkar vara utmaning nog för ett HTFF med snittålder under 19 år, och Niklas Thor och Moestafa El Kabir värvas in.
Den senare gör sitt första mål i en match mot IFK Luleå i september. Det är andra vinsten i rad, ett styrkebesked från ett ifrågasatt lag, men det är inte Moestafa El Kabirs målsinne som imponerar. Det är dedikationen. Från tränarbänken hörs konstant hans myndiga stämma efter det att han bytts ut: “hela väääägen!”, “andra bollen!”, “FOKUS!” skriker han på HTFF-spelarna.
Vid ställning 3–1 får Jaheem Burke lite feeling, slår en rabona som fastnar på en Luleåspelare och står sedan kvar på offensiv planhalva när norrlänningarna ställer om. Moestafa El Kabir:
– HÅLL POSITION, BURKE!
Moestafa El Kabir är med råge den mest entusiastiska av alla på Kanalplan. Det är lite svårt att begripa att den här divalatbeskyllda holländaren tar sig an uppgiften som lagpappa med sådan oerhört entusiasm. Jag bestämmer mig för att ta reda på varifrån entusiasmen kommer.
– Vill du ha något att dricka?
I hallen står åtta par sneakers och en elsparkcykel. I övrigt är det spartanskt hemma hos Moestafa El Kabir. Fru och barn bor i Göteborg, så klubbytet till HTFF har inneburit en sorts återgång till ungkarlslivet. Jag tar en vatten, svarar jag anfallaren, vars kringflackande karriär vid 33 års ålder tagit honom till en lya i Årsta och ett korttidskontrakt med Hammarbys talanglag.
– Är du säker?, säger Moestafa och öppnar kylskåpsdörren. Jag har cola, red bull, fanta, capri-sun…
När jag och Moestafa träffas har det gått tre månader sedan han presenterades som HTFF-spelare. Jag minns hur mitt twitterflöde fylldes med nedsättande kommentarer och direkta hån mot värvningen när övergången offentliggjordes. I ett inlägg som dröp av sarkasm skrev den småländske fotbolls/Love Island-kommentatorn Gustav Karlsson att Moestafa El Kabir “alltid utstrålat en tydlig mentorsaura”. Ytterligare någon varnade för att övergången skulle spricka när El Kabir insåg hur dålig kebaben är i Stockholm. Ingen ville tillstå att en anfallare som gjort 86 mål i Allsvenskan och spelat i Serie A kunde vara en tillgång för ett lag i division 1 norra.
Visst fanns förklaringar. Jämte målproduktionen har Moestafa El Kabir följts av uppseendeväckande och oväntade kommentarer. Efter en match mot IFK Göteborg förklarade El Kabir, då i BK Häcken, att lokalreportern Markus Hankins var “han som kunde äta mitt bajs mer än någon annan” på twitter. Helsingborgs IF beskrev han som “ett skitlag med skitspelare från en skitstad” – och blev mordhotad av en kränkt HeIF-supporter. På twitter, återigen, avfärdade han sillyrykten med orden “med all respekt, Örebro?”. El Kabir var ursinnig på planen, utanför den rasande, det enda han verkade uppskatta med Sverige var Liseberg. På tivolit kunde anfallaren tänka sig att bo på heltid, förklarade han för Offside. Det var alltså lätt att uppfatta Moestafa El Kabir som en modern Frank Worthington-typ, influgen till Listerlandet från cannabisångornas Amsterdam med några kilon över matchvikt och några spydiga kommentarer för mycket, samtidigt som han sprang runt och terroriserade allsvenska försvarare.
Men ibland har uppgifter sipprat ut från yrvädret Moestafa El Kabir som nyanserat bilden av en självisk och respektlös anfallare. I Offside berättade han öppenhjärtigt och nyanserat om den fattiga uppväxten i västra Amsterdam som han delade med sex syskon. Han har köpt ett café i Marocko för att trygga familjens försörjning efter att karriären är över. Liseberguppgiften var lustig, men vad hade egentligen El Kabir gjort på det där nöjesfältet? Jo, vunnit 60 gosedjur i megaformat, som han delade ut till svårt sjuka barn på Drottning Silvias barnsjukhus. På twitter skriver han inte längre respektlösa inlägg riktade mot reportrar, numer är frågorna som angår El Kabir uigurernas situation i Kina och konflikten mellan Israel och Palestina.
Jag ser att han retweetat en juriststudent som kritiserar Kristdemokraterna för att beskylla invandrare för att ömsom leva på bidrag, ömsom ta svenskars jobb. Så vem är den holländske marockanen som HTFF värvat som mentor?
En överviktig och uppkäftig diva eller en mogen familjefar som engagerar sig i svensk inrikespolitik? Och vad gör han i HTFF?
Det är några dagar efter att HTFF förlorat mot Dalkurd som jag försöker ta reda på frågan.
– Vi gjorde en jättebra match, säger Moestafa och slår sig ned i soffan. På tv:n rullar en film med Samuel L. Jackson. Den handlar om någon som ska hämnas på en man som kidnappat hans dotter. Lite obehaglig att se på som familjefar, tillstår Moestafa.
– Vår tränare var inne på det efteråt. Dalkurd är ett av de starkaste lagen i serien och de spelar för att gå upp. De hade inställningen att köra över oss med 5-0, men vi står upp och bra och kämpar för att inte åka ur. Sen släpper vi in ett mål i 92:a. Det är surt, vi förtjänar mer.
Moestafa lutar sig fram mot kontrollen och slår av ljudet från Samuel L. Jacksons myndiga stämma.
– Man vill vinna matcher. Det har drivit mig under hela karriären. Jag har aldrig beskrivit mig själv som en målskytt. Jag har gjort en del mål, men jag spelar för att laget ska vinna.
Var kommer den inställningen ifrån? Från din tid i Ajax?
– Jag tror det kommer från gatan. Det är stoltheten i att äga gården. Jag spenderade största delen av min uppväxt på gatan, det var fotboll, fotboll, fotboll. Från ena gården till den andra, man mötte gäng från olika områden i västra Amsterdam. Det var överlevnad. Jag hade det inte så bra ekonomiskt hemma, vi var sju barn, mamma var hemmafru, pappa jobbade sju dagar i veckan. Det var inget lyxliv, men jag tror samtidigt att det varit positivt att veta vart jag kommer ifrån. Det är en drivkraft att lyckas om man är uppvuxen som andra klassens medborgare.
“Västra Amsterdam”, säger Moestafa med eftertryck. Hans Amsterdam var inte kanalernas, tulpanernas eller Rembrandts Amsterdam. Hans uppväxt var inte genomsnittsholländarens. Sex syskon, tre bröder i sovrummet, en pappa som jobbade sju dagar i veckan, en mamma som inte jobbade alls. Behövde han nya skor fick han sälja plastpåsar i pappans bazar. Hade han sålt tillräckligt kunde han få unna sig att köpa ett par Nike till födelsedagen, men annars inga excesser. Inga tv-spel, inga märkeskläder, det billigaste av det billigaste. Helst skulle Moestafa plugga vidare, “hämta en examen” och få ett bra jobb. När han hellre ville spela fotboll blev det bråk. Ibland fick han stryk av pappa.
Fattigdom. Örfilar. Trångboddhet. Och framförallt: känslan att aldrig passa in. Blickar från kassapersonalen när han gick in i ett snabbköp, damer som drog till sig handväskorna när Moestafa ställde sig bakom i bankomatkön, kommentarer om att “ni marockaner, ni stjäl bara”. Så ser Moestafas uppväxtminnen ut. Det som sticker ut i positiv mening var fotbollen.
– Jag ägde på fotbollsplan. Där fick jag respekt för det jag visade. Och det är skevt, tycker jag. För om man är fotbollsspelare, då är det plötsligt okej att vara utlänning. Då är man en profil. Men sen, om de inte känner igen dig, nä, då får du ingen respekt. Jag känner av mindre och mindre rasism i livet, och jag tycker att samhället rör sig framåt med acceptans, men jag tror också att det beror på att jag har blivit duktig på fotboll.
Ämnet fördomsfullhet får igång Moestafa. Plötsligt börjar han prata om en artikel han läst, där Zlatan Ibrahimovic, Alexander Isak, “eller vem fan det nu var”, berättade om rasism de fått ta emot på sociala medier. Lite oväntat ger han sig ut på ett resonemang om huruvida kränkningar på internet ska göras olagliga.
– Frågar du mig - gör det straffbart. Det är för många som sitter och hatar på sina mobiler. Jag tror att det är bäst om alla måste identifiera sig med bank-id. Men sen vet jag inte om det är helt rätt väg att alla ska lämna ut sina uppgifter, eller om det går rent juridiskt. It is what it is, säger han lite uppgivet.
I vilket land har du mött mest fördomar?
– I Holland. När jag var ung, när jag inte var någon. Jag var en random marockan och folk såg mig som något jag inte var. Det har aldrig sårat mig om jag ska vara ärlig, jag har en bra käft och har alltid kunnat hantera diskussioner.
Är det någon särskild gång du minns att du sagt ifrån?
– Nä, för det är så många. Och jag säger inte bara ifrån om någon beter sig rasistiskt. Det handlar om båda sidorna. Om jag ser några invandrarungdomar på spårvagnen i Holland som missköter sig - då säger jag till. “Ey, lyssna, ni skämmer ut er. Ni skapar fördomar. Sätt er på era platser och bete er som vanliga människor”. Det finns folk som gör fel på båda sidor.
Jag tänker på din karriär. Du är 33 år gammal. Du har varit en uppskattad målskytt i Mjällby och Häcken, du har tjänat pengar, du har spelat med Samuel Eto’o. Sen bröt du benet i Turkiet. Många i din sits hade nog tänkt att okej, nu räcker det. Men du valde Örgryte och HTFF.
– Det stämmer. Men jag har fortfarande kärleken till fotbollen. Och jag känner att jag inte får tillräckligt med respekt för den fotbollsspelare jag är, särskilt i Sverige. Jag vill inte pika någon. Alla har rätt att ta in de spelare de tycker sig behöva och lämna dem de inte vill ha. Men det finns två delar av historien och jag har tänkt att hur kan det ha blivit så här? Det har sårat mig. Det finns ingen medkänsla för vad du tidigare gjort för en klubb, för vissa människor. Det får man acceptera, men det har sårat mig.
Moestafa lutar sig tillbaka i soffan. På soffbordet står en microtinad färdigrätt och en chokladkaka med apelsinkrokantsmak från Marabou.
– I somras fick jag samtalet från Philip [Berglund, sportchef i HTFF]. Han hade fått mitt nummer från Carlos Strandberg. Carlos hade sagt åt honom att “ring direkt, men han kommer klicka dig”. Men det var inte så jag kände. Jag tycker att jag alltid har varit ödmjuk. Visst, jag har uttalat mig om att jag är bäst i Allsvenskan. Men det tycker jag fortfarande att jag var. Det var min ärliga åsikt - ingen var lika komplett som anfallare. I mina ögon var ingen bättre än mig. Nu var jag i en situation utan klubb, jag hade fått förfrågningar, men det var inte intressant.
Förfrågningar från Allsvenskan?
– Nej, från klubbar i Superettan och division 1. Jag hade kunnat hoppa på vilket lag som helst i Allsvenskan, för jag har ett driv att spela på högsta nivå, men jag fick förfrågningar från lägre divisioner. “Lämna mig ifred”, kände jag. Men det här erbjudandet var annorlunda. Philip sa att de behövde en mentor åt de yngre, en ledartyp, och som också råkar vara duktig på fotboll. Det är en massa unga spelare i HTFF som har haft samma uppväxt som mig, som är från gatan, som har problem med inställning, beteende, disciplin. Det var det som intresserade mig med HTFF, för jag tänker på framtiden. Jag vill gå en tränarutbildning. Och om jag kommer igång bra här, visar att jag har något i mig, vem vet, då finns kanske en plats i Hammarbys a-lag.
När du kom var många kritiska till värvningen. De tyckte att du var olämplig som mentor. Jag upplever att det finns en dubbelbild av dig. Dels har du gjort intervjuer när det kommer fram att du är en engagerad far, du äger ett kafé i Marocko, du är intresserad av samhällsfrågor. Samtidigt ses du som en uppkäftig
och frispråkig diva.
– Det är det jag försöker förklara för dig. Folk har en bild av mig. Och inte bara fans, jag tror att Jesper Jansson hade samma bild av mig. En bad boy. Och ja, jag är frispråkig, ärlig, öppen. Vissa accepterar det, andra inte. Men varför ska jag bry mig om vad folk tycker? Statistiken visar vem jag är. Vi har hämtat in mer poäng sedan jag kom. Det är grabbarna som steppar upp, och jag är den förste att ge dem all cred, men jag har också försökt hjälpa till och lära ut. På och utanför planen. Vill folk se det ser de det.
Vad försöker du lära ut?
– Att killarna i HTFF är i en situation som kan avgöra deras karriär. Det är här det börjar. En av grejerna jag hela tiden tjatar om är att de måste förstå att alla inte kommer nå Hammarbys a-lag. Kanske tre, fyra, fem går till a-laget. Resten då? Ska de sluta spela fotboll? Nej, de har fler vägar. De kan ta egna vägar. När de fyller 23 är de inte talanger längre, då ska de vara redo och klara. Här kan de lära sig vad som krävs. Stora delar är utanför plan. Sov i tid, ät rätt, träna extra, återhämta dig ordentligt. Det är sådant de har haft jävligt svårt för. Det är den biten som gör mig mest stolt, för de här killarna har tagit jävligt stora steg i sin disciplin, i sitt beteende, i att ta fotbollen seriöst. Jag kan inte säga alla, men många. Såklart vill man bidra på planen, men det går inte alltid som man vill. Man måste bygga förutsättningar och jag är den förste att hjälpa dem om de behöver något. Nu på slutet har de visat karaktär. De prestationer vi levererat, det är som natt och dag jämfört med när jag kom.
Hur var det när du kom?
– När jag kom, första träningen, jag var chockad. För de var så duktiga, men de hade nio poäng. Jag såg på dem och undrade hur fan det här laget kunde ligga sist i division 1. Men sen insåg jag att det fattas massa detaljer. I huvudet, inställningen, när är man seriös, när är man inte seriös? De gillar att skoja och skratta, men jag är en kille från gatan. När vi är på fotbollsplan ska vi göra en övning ordentligt. Jag har skrikit på dem, använt några fula ord då och då. De accepterade det inte i början, jag fick responsen, hur ska jag säga… defense mechanism?
Försvarsmekanism.
– Mhm, säger Moestafa och ser ut som att han tar en mental anteckning för att utöka ordförrådet.
“Vem är du att säga det här?”
– Exakt. Sen sätter man sig ned med en spelare och säger “lyssna, jag säger inte det här för min egen skull. Jag behöver inte hjälpa dig, jag har tjänat 50 miljoner i min karriär. Jag är klar. Du är i början av din karriär, lyssna på vad jag säger”. Och sen ser man de utvecklas, då blir man stolt. Då känner jag att fan, jag har lyckats.
Moestafa är klädd i en grå mjukisdress. Han lägger armarna i kors och ler brett.
– Ingen kan säga till mig att den kan sova två, tre timmar en natt och sen komma och leverera dagen därpå. Försök inte förklara för mig att du ska vara fokuserad i en timme och en kvart utan att ha sovit ordentligt. Uffe har gjort ett jävligt bra jobb med hela laget sen han kom. Han är jättesnäll med laget, jag, hur han har hanterat de här killarna är värt en komplimang för sig. Jag vet att det är jävligt krävande om du ska jobba med folk som brister i sitt beteende och är omogna. Om de är två, tre – då går det att hantera. Här är det tolv, tretton pers som har det syndromet!
När HTFF:s säsong började var optimismen översvällande i Hammarbyled. Varken huvudscout Mikael Hjelmberg eller styrelseledamot Patrik Niklasson, de som varit ansiktena utåt för satsningen, visade någon som helst tanke på nedflyttningsstrid. I efterhand var inställningen både förbluffande naiv och rättfärdigad. För i vårens HTFF-lag fanns spelare som Joe Mendes, Williot Swedberg och Mayckel Lahdo, som alla presterat på seniornivå. Särskilt den senare stod för en gåta till säsong: efter att ha gjort ett mål på tio matcher i HTFF tog han i matchen mot Karlstad två gula kort i första halvlek, först för snack, sen för att ha sparkat ut bollen från plan vid ett spelavbrott. Ändå kunde han prestera i Allsvenskan under hösten.
– Mayckel är ett bra exempel. Han hade en kamp mot sig själv. Saker och ting gick inte som han ville. Det var flera som hjälpte honom, jag tänker inte ta åt mig något beröm, jag vet att Imad Khalili pratat extremt mycket med honom. När man ser honom spela, då ser man det, killen håller sig stående i Allsvenskan. Hur kan han inte dominera i division 1? Men på det han visat de senaste matcherna, det gör mig glad. Det är en guldkille.
Hur var du själv som liten?
– Jag var en ADHD-kille. Jag har aldrig fått den diagnosen, men jag var jobbig. Jag fick byta skolor. Det var min agent som hjälpte mig, han som tog mig till Mjällby. Första säsongen tog jag så många gula kort för snack, det tog en säsong för mig att bli lugnare. Jag behövde inte skrika på domaren att han sög och skulle byta jobb. Det var min agent som fick mig att mogna, jag kommer alltid vara tacksam för det.
Jag tänker på din uppväxt. Du hade sex syskon - var det någon som hade tid med dig som liten?
– Nä, det var ingen hade tid med mig. Det är en sak som har brunnit i mig jävligt länge. När man blir äldre och man pratar med sin pappa om livet, hur det var när man var yngre. Man förstår saker så mycket lättare. Det gör man inte när man var liten, men liksom, vem skulle försörja oss? Farsan jobbade så att vi skulle överleva. Min pappa är gammaldags, när man blir äldre förlåter man honom för allting. Han var invandrare, första generationen i Holland. Han var uppvuxen på ett visst sätt i Marocko och han tog med sig det till Holland. Det var inte ett holländskt sätt, man fick smaka på några smällar. Han var uppvuxen med stryk, så vem kan förvänta sig att han skulle uppfostra mig på ett annat sätt? Men nu, jag själv, jag skulle aldrig röra mina barn.
Tog det tid för dig att förlåta honom?
– Förlåta och förlåta. Det är mer att man alltid tänkte “varför gör han så?”. Man förstod inte. När jag pratar med honom nu säger han att “när jag ser dig med din dotter, då ångrar jag vissa saker jag gjorde”. För mig är det slut där. Det räcker för att jag ska glömma allt. Han ångrar sig. Han visste inte bättre och that’s it.
Utanför har mörkret fallit över Årsta. Moestafa ger ifrån sig en lätt gäspning. Imorgon väntar en viktig match mot Brommapojkarna och han vill gärna få en god natts sömn. Innan jag ger mig av ber han mig ta med mig så många Hammarbyare som möjligt på matchen. Det är ändå Hammarbys framtid, poängterar han.
Dagen därpå befinner HTFF och jag oss på Grimsta IP. Det är den näst sista omgången i division 1 norra, och HTFF ligger på nedflyttningsplats. Jag har inte lytt Moestafa El Kabirs uppmaning, inga Hammarbysupportrar gör mig följe ut till Bromma. Det är rätt tomt på Grimsta, förutom en ålderstigen Brommaklack som sjunger “forsa”.
Nej, inramningen är inte skräckinjagande, men den är tillräcklig för att göra HTFF nervösa. Spelet kommer inte riktigt igång. Laget tappar boll på mittplan, Mayckel Lahdo som imponerat i Allsvenskan har problem att hitta passningsvägar, Maxime Sainté förlorar sig på dribblingsräder. I 42:e minuten gör BP 1–0 och Tony Igos Astronomia överröstar de tappra BP-anhängarna, som sjunger om att “vi är fyra pers som hurrar”.
Det blir lite bättre i andra halvlek. Joe Mendes, för dagen i en fri roll, tillåts göra lite vad han vill med motståndarna och BP tappar initiativet. Men sen gör Jardell Kanga 2–0. En BP-supporter tänder en cigarett i tyst eufori.
Målet tänder HTFF. Lahdo dribblar sig ned till kortlinjen, skottfintar bort en BP-försvare och skickar ett inlägg som Joe Mendes slår i mål. Med kvarten kvar byter HTFF in Aziz Harabi. Mittfältaren gör intryck direkt, styr av en BP-kontring, accelerar fram i banan och riktar ett farligt skott som smiter utanför mål. Men närmare än så kommer inte laget.
På ena långsidan hänger stora skyltar som i siffror förklarar BP:s storhet inom talangutveckling. Årligen 17 890 sportsliga sammankomster, 189 483 deltagartillfällen. Och nu också sex poäng av sex möjliga mot Sveriges mest upphaussade talangprojekt.
Året var 1969 och arkitektbyrån hette Forsman & Snellman. Sloganen för den nya förorten löd “det går att gå”. Fisksätra skulle byggas som en egen enklav i Nacka, ett höghusområde med kollektivtrafik, post och skola tillgängligt på gångavstånd, insprängt i Lännerstasundet och Nackareservatet. De som bodde i Fisksätra skulle aldrig behöva lämna förorten för att handla, skicka vykort eller gå i skolan. Parallellt var det få Saltsjöbadenbor som gjorde sig mödan att besöka det avskilda höghusområdet.
– Säger man Nacka tänker man inte på Fisksätra, säger Aziz Harabi och ler. Det är avskilt från resten av Nacka. De som inte bodde i höghusen, dem såg man knappt. Fisksätra, det är något helt annat. Det var lite tufft att växa upp där, men jag har många bra vänner därifrån.
Det är den 13:e november när jag möter upp då 18-årige Aziz Harabi. Mittfältaren, som lyfts upp i HTFF under sommaren, bor nuförtiden i Hökarängen. Lägenheten är rymlig för en 18-åring som bor själv: Aziz mamma har flyttat till Bulgarien för att jobba, pappa bor kvar i Fisksätra.
Aziz Harabi föddes 2002 i Sousse, Tunisien, kom till Sverige som treåring och växte upp i Jordbro. Fotbollen låg i familjen: pappa spelade fotboll i Tunisien och Aziz visade tidigt intresse. Som liten hamnade han i IFK Haninge, innan en Hammarbytränare lockade över honom efter att ha imponerat mot dem. När Aziz tittar tillbaka på uppväxten menar han att Jordbro präglat honom.
– Jordbro, Jordbro… Det är en jättestor del av mitt liv faktiskt. Det har format mig till den personen jag är. Det är ett utsatt område, men det finns en kärlek till fotbollen som är otrolig. Det är knappt så att man ser andra sporter där. Alla spelade fotboll, det var det hela umgänget kretsade kring. Sen var det vissa som började göra dumheter, göra andra grejer. Men jag tror att fotbollen gjort så att jag inte själv hamnat i kriminalitet eller sånt.
I Hammarby 02-lag lärde Aziz Harabi känna Aimar Sher, Mayckel Lahdo, Ludvig Svanberg och Oliver Dovin, innan tränaren bytte förening och Hammarbylaget blev en del av Djurgården. Tränarens val att byta klubb innebar miljöombyte även utanför fotbollen.
– Jag gick i skolan i Jordbro, men sen när jag hamnade i Djurgården fick jag gå i skola inne i stan. Jag vet inte riktigt vart jag skulle varit idag om jag inte bytte skola.
Vad hände med dina kompisar som gick kvar?
– Jag tror att kanske två, tre spelar fotboll idag.
Vad gör resten?
– Jag vet inte.
Efter Engelbrektsskolan gick Aziz Harabi på Midsommarkransens gymnasium, men kom inte längre än första ring. Fotbollssatsningen tog för mycket tid, det fanns inte ork att uppbåda mer energi till något annat. Det var inte det att han vantrivdes, Aziz beskriver sig själv som en rutinmänniska som gillar skolans fasta tider och tydliga ramar, men framtiden fanns inte i klassrummet. Den fanns på fotbollsplan.
Och även om Aziz föräldrar hade sina invändningar, var det inte svårt att se fördelarna med att hoppa av. Aziz talang var självklar, som 13-åring bjöds han in till Manchester City för provspel, några år senare fick han åka till Tunisien och spela i juniorlandslaget. Även Sveriges P17-landslag bjöd in honom till samlingar.
– Manchester City var en upplevelse. Det var riktigt proffsigt, man fick ett schema redan första dagen, blev upphämtad varje morgon och fick äta frukost på träningsanläggningen. Träning med juniorlagen, ordentlig lunch, sen hem och vila. Det var bra för mig att få prova den miljön, jag förstod att jag inte var någon ännu. Jag hade väl talang och så, men jag förstod hur mycket jobb som krävs om man ska till den högsta nivån.
Tunisien har han särskilt varma minnen ifrån.
– Jag bjöds in till kvalen i afrikanska mästerskapen för U17. Det var en månad ungefär, vi mötte Algeriet, Egypten, Marocko. Det var en upplevelse. Det var proffsigt, mycket rutiner, nästan lite instängt. Det var träningsläger i bergen, man vaknade sju, fick väga sig, käkade frukost. Man hade fyra, fem timmar då man skulle vila, då fick man inte ha gardinerna nere för att det var så varmt. Mentalt var det lite jobbigt, för mig som inte är därifrån.
Blev du mottagen som tunisier eller svensk?
– Som tunisier. Alla välkomnade mig, fast jag inte bor i landet. Jag kände mig som en av dem. Det är en trygghetskänsla för mig att vara i Tunisien. Det är något som känns i hjärtat, staden, människorna, fotbollen.
Har du hört något mer från dem sedan dess?
– Nej, det har jag inte. Jag har faktiskt varit lite ledsen över det. Men det sporrar mig också, jag vill komma dit och få chansen igen.
Du har varit i svenska juniorlandslag också. Vet du vilket landslag du skulle välja om båda ville ha dig?
– Jag har inte funderat över det. Men hjärtat säger Tunisien. Det är mitt hemland, där jag är född, där min pappa kommer ifrån. Men får jag chansen i ett svenskt landslag skulle jag också bli jätteglad. Jag har aldrig spelat för Sverige, bara varit med på några P17-samlingar. Det vore också kul att få testa på.
När Aziz Harabi tecknar sin livsbana går fotbollen som den röda tråden. Föräldrarna är skilda och hemma har det stundtals varit stökigt, berättar han, men han har aldrig behövt tvivla på föräldrarnas kärlek eller engagemang. Sedan liten har Aziz pappa förevigat varje steg på sonens fotbollsresa, på YouTube hittar jag en kanal som visar en 13-årig Aziz dribbla omkring i olika pojkmatcher. På varje cup har pappa följt med, oavsett om resan gått till Göteborg eller Tyskland.
Men utanför plan har inte allt gått som han velat. Aziz lyfter fram uppväxten i Jordbro som något som format honom som fotbollsspelare (“har man gått igenom saker i livet är man inte rädd för något på fotbollsplan”, poängterar han), men området har också inneburit dåligt umgänge han haft svårt att undfly. 2019 dömdes han för narkotikabrott, 2020 för personrån, 2021 för ringa narkotika igen. Ämnet smärtar Aziz, han beskriver domarna som ungdomssynder han ångrar djupt.
– Alla gör misstag i livet. Jag har varit ung, jag har varit dum, och jag ångrar mig jättemycket. Det har påverkat mig. Det är inget som försvinner av sig självt. Jag är glad att jag kunnat göra något positivt i livet, att jag har fotbollen.
Är det något du ångrar mer än det andra?
– Jag ångrar allt. Det är saker man inte ska göra. Men jag var liten, jag var i dåligt sällskap. Jag försöker gå vidare och blicka framåt.
Aziz får något allvarligt i blicket och kliar sig i skäggstubben.
– Jag har behövt bryta kontakten med vissa människor. Folk som haft dåligt inflytande. Man blir som de man umgås med, det kan räcka att vara med fel person på fel plats så har man gjort något man kommer ångra sen.
Aziz dömdes för rån mot sitt nekande. När vi träffas håller han fast vid sin oskuld.
– Jag var på fel plats vid fel tid. Jag kan inte spekulera i varför de pekade ut mig, men de måste tagit fel. För jag har inte rånat någon, verkligen inte. Jag vet vad jag har gjort och vad jag inte har gjort, men det här får jag leva med.
Kan du ge något råd till den som håller på att välja fel bana?
– Som samhället ser ut idag tror jag många unga lockas av fel grejer. Man tycker att det är roligt för stunden att vara ute med kompisarna sent. Men det är inte värt det. Om man verkligen vill någonting kan man lyckas med sina drömmar. Det kan vara vad som helst, man kan bli advokat eller vad man än vill. Det är svårt att växa upp i ett utsatt område, men man måste också välja rätt väg. Man har ett ansvar som individ.
Det här året har Aziz Harabi behövt växa upp på fler än ett sätt. Inte bara bor han för första gången själv, dessutom har han fått spela sina första matcher på seniornivå. Att nivån är ny för honom har inte kunnat skönjas: istället har talangen stuckit ut med sin passningar, silkeslena bollbehandling och uppenbara spelintelligens. När jag påpekar den uppenbara talangen svarar Aziz blygsamt, men den bekräftas av andra. Inte bara i HTFF har han blivit uppskattad, även Hammarbys chefstränare har charmats så av talangen att han gjort sina första träningsminuter med a-laget.
Samtidigt finns det skäl att konstatera att allt inte gått som han velat det här året. När vi ses är det en match kvar av säsongen, och HTFF ligger på nedflyttningsplats.
– Jag har aldrig varit med om en sån här säsong. Jag tror det är en läxa för framtiden. Det kan gå riktigt illa om man inte är fokuserad, men det handlar om vad man gör av situationen. Om man står på benen och gör det man kan går det bra. Nu har vi en match kvar, det är bara att glömma allt och köra på.
Vad har hänt med laget sedan du kom?
– Det är mer rutiner. Uffe är lite strängare, han försöker pränta in att vi ska tänka som professionella spelare. Såna saker som att komma i tid. Det är inte en liten grej att komma i tid, det säger mycket om din inställning. Han har pratat mycket med mig, hjälpt mig. Jag har fått chansen i alla matcher. Så jag känner väldigt mycket förtroende för honom.
I mötet med seniorfotbollen har Aziz Harabi försökt klämma ut allt han har. Det han bidrar med till HTFF är dels det rent fotbollstekniska, men också det mentala, menar han.
– Jag har kört fullt ut de matcherna jag fått chansen. Försökt tömma mig helt. Inte tänkt på skaderisk, på vad som kan hända. Bara kört. Jag är inte en sån spelare som oroar mig, om något går fel på plan kör jag bara vidare tills det funkar. Jag är inte den som spelar säkert i tio minuter om jag slår bort en passning. Jag vill bidra.
Ni är ett väldigt ungt lag. Hur får man en hel trupp att bli vuxen från en dag till en annan?
– Det är svårt att svara på. Det är en utmaning för alla. Det blir lite skojigt ibland, lite ungt i attityden. Det är lite annorlunda stämning när jag varit och tränat med a-laget.
Det är ett rätt spretigt lag - några från Stockholm, några från Afrika, några från andra delar av Sverige. Hur är truppsammanhållningen?
– Det är rätt sammansvetsat. Alla är schyssta mot varandra, alla kommunicerar med alla, ingen är utanför. Vi pratar med varandra, med afrikanerna, med Ian till exempel, som är från Skåne. Ingen lämnas ensam.
Om HTFF åker ut, följer du med ner i tvåan?
– Det är inget jag tänkt på. Mitt lånekontrakt går ut nästa match, vad som händer sen vet jag inte. Jag har två år kvar på mitt kontrakt med Hammarby och så har jag en match att spela mot Sylvia. Det är det jag tänker på.
Några dagar senare ska allt avgöras. HTFF står på plan mot IF Sylvia i division 1 norras avslutande omgång. Laget är beroende av andras resultat, om fler än en av Täby FK, Dalkurd FF och IFK Luleå vinner sina matcher är HTFF ute ur serien, alldeles oavsett vad de själva gör. Eller som en ungdomstränare som sitter bredvid mig uttrycker det:
– Jag säger som Krister Peterson: att Skandiamannen var beväpnad får vi utgå ifrån, med tanke på vad som händer sen. Att de andra förlorar räknar jag kallt med, för annars är det kört.
Vi sitter i en av de lådformade hytterna på Kanalplan, jag och två juniortränare. De vill inte uttala sig med namn i reportaget, men är tydliga med sin kritik mot projektet.
– Ser man till de som kommit utifrån, från Afrika och andra klubbar, är det många som inte har bidragit tillräckligt mycket. Kolla bara på var vi ligger i tabellen. Samtidigt har vi ett P19-lag som kör över allt i sina serie. Då undrar jag lite vem det här HTFF-laget är till för: Hammarbys ungdomar eller folk från hela världen?, undrar en av dem.
HTFF spelar efter baktung modell. Laget tvingas ut på kanterna, anfallen blir för korta. Juniortränarna avfärdar spelsystemet som en fluga.
– Det är inne att spela såhär. För tre år sedan spelade inga lag såhär, säger den ene tränaren.
– Men nån måste ju ha näsan mot målet. Nu har ju Hammarby ingen spelare på plan med näsan mot motståndarmålet, säger den andre.
Det ser inte särskilt bra ut. IF Sylvia gör mål redan i 26:e minuten, på plan syns desperationen. Sex minuter senare gör Jusef Erabi mål. Juniortränarna berömmer honom, Erabi har de själva tränat och håller som en favorit. Men ett oavgjort resultat är inte nog.
I ett avsnitt av Bajenpodden från hösten 2020 lyfte Hammarbys styrelseledamot Patrik Niklasson fram P19-Allsvenskans låga sportsliga nivå som ett av skälen varför ett talanglag i seniorserierna behövdes. P19-Allsvenskan höll inte mer än division 2-klass, sa han, och i en sådan serie kunde man inte gärna låta Hammarbys framtidsnamn husera. Men det är just dit HTFF är påväg.
Men det här juniorlaget tänker inte ge sig utan fight, står snabbt klart. I 53:e minuten fixar Joe Mendes en straff, som Jusef Erabi stegar upp för att ta. Det är svårt att inte lida med anfallaren i det utsatta läget, och sympatierna ökar när straffen inte går i mål. Kort därefter byts han ut.
– Fan vad dåligt av tränaren. Vad är det för signal till en ung kille?, säger en av juniortränarna.
– Svårt att tolka som något annat än en bestraffning, menar den andre.
In kommer istället Moestafa El Kabir. Kontrasten mot Jusef Erabi, som har spelat som besatt, blir stor. Marockanen har inte samma explosivitet, men spelar smart. Han suger åt sig boll, fördelar vidare på de som löper framåt. Allt ser tryggare ut. Samtidigt nås Kanalplan av beskedet att Dalkurd, Täby och Luleå alla ligger under.
I 85:e minuten händer så det som var tvunget att ske. Moestafa El Kabir får tag i bollen efter en kontring, låter benen gå som trumpinnar mot konstgräset och placerar in ledningsmålet. Jublet vet inga gränser. Juniortränarna omfamnar varandra, på planen väller hela bänken in.
Segerfirandet fortsätter in i Kanalplans korridorer. HTFF:s tränare Ulf Kristiansson ser utmattad ut. Moestafa El Kabir är desto lyckligare.
– Vi hade inte kunnat göra det här med det lag vi hade i somras. Vi har lagt ned så jävla mycket jobb och energi för att nå hit, och nu når vi fram. Det var ett dagis när jag kom, men vi har vuxit. Det är tungt när Sylvia gör 1–0, men vi kämpar oss tillbaka. Det kännetecknar hela laget.
Ni är inget dagis längre?
– Nej, ett dagis hade inte kunnat gå ut på krogen och fira, men det ska vi göra nu.
Kanalplan utryms. Moestafa håller ett tal för truppen i omklädningsrummet innan spelarna försvinner iväg. Det är ingen karnevalstämning på Söder, men på sociala medier är det inte längre någon upprorsstämning, i alla fall. Moestafa El Kabir säger att han åldrades femtio år under tjugo minuter. På samma sätt verkar hela HTFF gått från pojkar till män under loppet av en match.
Några månader senare pågår försäsongen för fullt. I träningsmatcherna i januari och februari får flera av de spelare som ingått i HTFF under 2021 förtroende. Mayckel Lahdo lägger beslag på en så gott som ordinarie plats, Aziz Harabi gör sitt första seniormål mot Sirius, Jusef Erabi gör mål mot Molde, Nathaniel Adjei och Ludvig Svanberg hänger med på försäsongslägret till Estepona, Williot Swedberg briljerar och omgärdas av flyttrykten till större ligor.
Det HTFF-lag som förlorade mot Dalkurd känns med ens väldigt avlägset.
