"Kidsen i Skarpnäck ska hitta till Hammarby Boxning"

Text: Saga Börlin

Bild: Alma Jarnestad

Drygt hundra år under grönvit flagg, varav hälften i samma lokal ett stenkast från Medis. Vår fightersektion har rötterna förankrade djupare i Söders mylla än de flesta andra. Trots denna lokalförankring, och ett socialt arbete som lett till Nelson Mandela-pris från Stockholms stad, hängde sektionen på repen under pandemin. Saga Börlin tog sig ner till träningslokalen och tog pulsen på Hammarby Boxning.

Direkt när man kliver in genom porten hörs ljudet av män som skriker. En smal trappa omgiven av rosa väggar leder ner till källaren. Väl nere hörs skriken ännu tydligare, och bakom ett mindre skohav finns en träbänk. Från bänken kan man snegla in i rummet bredvid, ett rum med en vidöppen dörr genom vilken alla skrik kommer ifrån. Vi befinner oss i källaren på den anrika adressen Kocksgatan 24, i Sveriges äldsta boxningslokal som fortfarande är i bruk. Direkt när man kliver över skogränsen slås man av lokalens kulturella arv. Varje kvadratmeter av den lilla källaren andas boxning och Hammarby. 

Sara Westberg, en av ledamöterna i Hammarby Boxnings styrelse, kikar fram bakom den rosa väggen. Enligt Sara blev hon inslängd i styrelsen på grund av hennes tillgivenhet till Hammarby, något som med ett skratt säger var “väldigt strategiskt gjort” av valberedningen. Sara har varit ledamot i åtta år, men hennes tid i styrelsen tar snart slut. Åtta år i styrelsen har gjort avtryck på både föreningen och Sara, men nu tycker hon att det är dags för nytt engagemang i styrelsen - friska fläktar som kan tillföra andra, nya saker som ledamot. Målet är att mångfalden bland medlemmarna ska speglas i styrelserummet, men Sara berättar hur värvningen av nya styrelsemedlemmar går segt till. “Folk ska vara medvetna om att vi ledamöter inte får betalt, utan engagemanget är ideellt.”

Saras Hammarbyengagemang banade vägen för hennes D-automatkörkort. Hon har jobbat som busschaufför, men idén om körkortet föddes i samband med fotbollens bortaresor. Sara tyckte att det var fördelaktigt om hon själv kunde köra bussen istället för att bara åka i den. Men drömmen om att personligen köra till en bortamatch har ännu inte gått i uppfyllelse. 

– Inte ens den gången när det bara var kvinnor på en av bussarna fick jag frågan att köra. Jag tror inte ens att det var en kvinnlig busschaufför? Jag blev lite stött av det faktiskt, säger Sara och skrattar. 

Trots flera år av gediget engagemang i föreningen, och hennes supporterrötter, tog det ett tag innan Sara hamnade på Dubbeltolvan, som klubblokalen kallas i folkmun. Då var det med en polare som ville börja träna boxning. En tid efter det var det thaiboxning som gällde för Sara, men när hennes dåvarande träningslokal revs letade hon sig tillbaka till Kocksgatan. Trots att vissa väljer att ta steget till tävlingsgruppen har Sara alltid hållit till på motionsnivå. 

– Boxning är en bra träningsform eftersom man alltid kan träna på olika nivåer. Man måste faktiskt inte slå på någon, säger Sara. 

Just mängden av olika sorters träningspass är något som utmärker Hammarby Boxning. Det finns pass för elitboxare och matchboxare, men också för motionärer, och dessutom för barn och ungdomar som har koll på grunderna men som vill utvecklas framåt. Vissa av barnens pass är även öppna för föräldrar som är sugna på att träna samtidigt. Motionspassen som erbjuds är till för alla och hålls varje dag måndag till lördag. Ingen förkunskap krävs, och under passen lär man sig boxningens tekniska grunder. Dessutom får man köra fysträning med inslag av boxning. 

I och med min icke-existerande tidigare erfarenhet av boxning så är det just ett sådant pass jag valt att följa med Sara på den här lördagsförmiddagen. Två dagar i veckan hålls det motionspass för endast kvinnor och ickebinära. Sara har själv varit med och hållit i detta pass de senaste åren, men idag är det Ana som håller i det. 

Sammanlagt är vi åtta personer i lokalen, och passet inleds med att alla samlas i en cirkel varpå varje person får berätta om sin tidigare erfarenhet av boxning. Någon enstaka har tränat några gånger, en annan har inte tränat på länge. Vissa berättar att de inte har någon tidigare erfarenhet alls, inklusive jag själv. Både Ana och Sara poängterade sin glädje över att se både gamla bekanta samt potentiella framtida medlemmar på passet. 

Personligen var jag fruktansvärt nervös. Vad som orsakade dessa nervositetskänslor var högst oklart. När jag hade tittat på mig själv öva raka vänsterslag (eller jabb, som jag lärde mig att det egentligen heter) i spegeln ett tag blev jag dock bara fokuserad. Bajen Fans “Beat on the Brat”-tisha som prydde min överkropp var noga utvald sedan kvällen innan och det tog inte lång tid innan jag kände mig sammanvävd med alla de gestalter som syntes i spegeln. 

Ana ställer fram en låda med tennisbollar som utgör essensen i nästa rörelseövning vi ska genomföra. Ett tandskydd ramlar ut ur lådan och Sara skrattar till. Genom att studsa tennisbollarna samtidigt som vi håller uppe garden lär vi oss koordination. Det ska sägas att bra tennisbollkontroll är något som kommer med övning, och att det är avsevärt mycket svårare än vad det ser ut att vara. 

Efter passet frågar Sara om hon får ta en gruppbild på allihopa och lägga ut på föreningens sociala medier, alla ställer upp på bilden. Jag passar på att fråga Sara vad som fick henne att vilja vara med och hålla i passen för kvinnor och ickebinära.

– Det finns flera tjejer här som aldrig tidigare hade gått ner i en boxningslokal, men som nu är med i tävlingsgruppen. Därför är det viktigt att de här passen lever kvar, säger Sara. 

Hon berättar om att hon ibland får påminna andra tränare om att alla deltagare inte har samma träningsintressen. 

– Man måste respektera att alla deltagare inte vill köra sit-ups fem minuter i sträck, och att man ibland får anpassa ett pass efter alla som vill vara med, för att fler faktiskt ska dyka upp.

Hammarby Boxning har sedan en tid tillbaka ytterligare en lokal till sitt förfogande, som är lokaliserad i Skarpnäck. Jag har blivit utlovad en visning, och trots ömma ben efter passet traskar vi iväg mot tuben. Sara förklarar varför lokalen i Skarpnäck är så viktig för föreningen. 

– Den nya lokalen i Skarpnäck har mycket mer potential eftersom den är mycket större, vilket ger den möjligheten att också bli mer inkluderande. Vi vill att kidsen i Skarpnäck ska hitta dit. 

Visionen är att den nya lokalen ska representera hela Söderort, och inte bara inbitna hammarbyare. Pandemin har lett till att styrelsen bara står och väntar på startsignalen för att kunna dra igång verksamheten på riktigt, i och med den nya lokalen letar styrelsen efter fler engagerade tränare och bra vuxna förebilder. 

Storleken på lokalen i Skarpnäck är inte det enda som gör den viktig för föreningens framtid. Problemet med Kocksgatan är att ringen är mindre än standardmåtten för en boxningsring. Sara avslöjar hur det ibland märks när boxare från Hammarby tävlar på annat håll, i och med att de inte utnyttjar alla ytor i hela ringen. Den lilla ringen må vara charmig, men nackdelarna trumfar fördelarna när Hammarbypugilisterna strävar mot nya succér. 

Viljan om expansion finns inte bara angående medlemsantalet, utan det gäller även styrelseposterna. Dels för att Sara kommer lämna inom en snar framtid, men främst för att man vill få in nya engagerade personer som helst är under tjugofem. “Föreningen har fått priser för att vi har unga nyanlända personer i både truppen och staben. Allt genomsyras av att vi vill ha fler som kommer och tränar hos oss. Om folk även känner sig manade att engagera sig i styrelsen välkomnas det såklart, men det basala är att fler faktiskt kommer och tränar” säger Sara. 

När tuben stannar i Skarpnäck väntar först en rulltrappstur upp från underjorden trots att vi befinner oss söder om Slussen. Ute i fria luften bland Skarpnäcks röda tegelhus får man knata en bit till lokalen. Sara menar att avståndet mellan lokalen och tuben är en nackdel. Över ingången till lokalens hus står det “Teaterhuset” med röda stora bokstäver, och väl inne i byggnaden står det en boxningsring med korrekta dimensioner på den gamla teaterscenen. Bakom ringen hänger det svarta draperier. Hela scenen ramas in av ekplank, och i scenens tak hänger det en trästege. Stegen känns idag ganska malplacé, men den spär på lokalens aulakänsla.  

Det är högt i tak, väggarna består av samma ekplank som runt scenen, och på höjden övergår planket i ljusgul tegelsten. Långsidesväggarna pryds av kvadratiska fönster, och innan jag hinner tänka att jag befinner mig i en gymnasieskola byggd på 50-talet fäster jag blicken på en flera meter lång banderoll med texten HAMMARBY BOXNING. Banderollen är målad av några grönvita hjältar, och förgyller hela lokalens kortsida. I mitten av det stora rummet finns ytterligare en boxningsring, där en tjej just nu har individuell träning. Tjejen i ringen är matchboxare, hennes höga nivå syns på hennes koordination. Sara avslöjar att hennes karriär inleddes på motionspassen för kvinnor och ickebinära, vilket markerar hur viktiga dom passen är. 

Boxning är en liten sport tävlingsmässigt, och Sara berättar hur det inte betraktas som konstigt att byta klubb i den världen. Att byta till lokala konkurrenter som IF Linnéa, men även till historiska vedersakare anses vara en del av sporten. Men att byta från grönvitt till Gnaget eller DIF från ingenstans? “Vissa är boxare, inte Bajen” säger Sara och skakar på huvudet. 

Den ekonomiska krisen 2021 var nära att knäcka Hammarby Boxning helt. Sara ser lite fundersam ut, och börjar berätta hur supporterinitiativ blev sektionens räddning. “Vi har inte tackat tillräckligt för engagemanget förra året när vi höll på att gå i konkurs. Det finns ingen annan klubb på Söder som skulle kunna fixa en sån insamling. Att solidariskt ställa upp på det sättet utan motkrav… det är också Bajen.”

Fastän sektionen har en sann hammarbyistisk historia, priser från Stockholms stad, mångfald bland medlemmarna och flertalet SM-guld hamnar boxningen ofta i skymundan i grönvita kretsar. Jag frågar Sara vad hon tror att det beror på. 

– Boxning är en individuell sport, det är inte samma sak som att spela fotboll eller handboll. Galan vi arrangerar i Eriksdalshallen, Bajen Rough House, handlar dels om att lyckas skapa den känslan av lagsport, och den hålls främst för er supportrar. Jag rekommenderar alla att gå dit nästa gång den arrangeras, när det nu blir, säger Sara. 

Saras reflektioner väcker tankar om boxningens möjlighet att bli lika mycket av en hammarbyitisk institution som bandyn eller handbollen. Samtidigt som bandyn befinner sig i en sportslig svacka håvar boxningen ständigt in nya medaljer. Åtta boxare från Hammarby deltog i SM i fjol, tillsammans kammade dom hem två guld, tre silver och två brons. Även förra sommarens OS hade grönvitt bidrag, Adam ”Sniper” Chartoi klev in i OS-ringen som första Hammarbypugilist sedan 1984. Dessvärre blev det bara en fight för Sniper, men att han tog sig dit är en triumf i sig. 

En lördagsförmiddag i boxningens namn väckte stor entusiasm hos mig. Motionspassen är ett grymt sätt att träna på och du stöttar sektionen samtidigt. Dagen efter passet hör Sara av sig och berättar att hon känner av viss träningsvärk. Själv var jag så mör att jag knappt kunde snöra på mig pjucken. 

Personligen tror jag på styrelsens vision, trycken på passen kommer öka om fler testar på att träna. För så enkelt var det för föreningen att vinna över mig! Jag är hoppfull inför boxningsåret vi har framför oss och förhoppningsvis får vi även se Sara bakom ratten till någon av fotbollens bortamatcher. Prisa Gud, här kommer Bajenåterbäringen!