Efter ett antal mörka år med ständiga konkurshot och ett gäng säsonger i landets näst högsta serie har Hammarby Handboll rest sig med bravur. Under Patrik Fahlgrens ledning har Eriksdalshallens stolthet tagit sig tillbaka till de stora matcherna - inte minst den cupfinal som gick av stapeln tidigare i år. Saga Börlin punktmarkerade Edwin Aspenbäck inför hemmamötet.
Det är en regnig och ruggig måndagskväll i mars. Detta till trots fylls Arenavägen av hoppfulla supportrar inför det stundande cupkvartsderbyt mot AIK. Matchen slutar med grönvit seger, Erabi gör en balja efter att ha befunnit sig på planen i två minuter, Solna har fått en handssituation att dividera om den kommande veckan, och framför allt så har Hammarby slagit ut Gnaget ur Svenska cupen. Segerrusiga supportrar vänder hemåt, bland dem även jag själv, men även publikfavoriter från “Jerka” finns att hitta i åskådarhavet.
Vid trappan ner till Gullmarsgången står handbollens alldeles egna Edwin “Aspen” Aspenbäck och ler brett. Han har i vanlig ordning sett fajten från klacken på västra. Med glimten i ögat berättar han att han ser gubbigheten i att välja den sektionen före norra, och de två senaste åren har han spenderat i långsideklacken. Besitter han ett säsongskort? “Nej, jag står i kö, men vet inte ens vilken plats jag har”. I säsongskortskön stoppar man hellre huvudet i sanden än att ta reda på hur många som står före en.
Väl framme vid torget börjar Ölstugan och Gullmarssons fyllas av blöta men glada supportrar, själv står jag där lite smått stressad. Självklart hade det varit ärofyllt att få fira derbysegern med att bjuda Aspen på en öl, men eftersom han dagen efter ska spela om en titel är det något jag utesluter helt. Ansvaret jag upplever på mina axlar inför morgondagens cupfinal mot IFK Kristianstad är definitivt en kvinnofälla. Trots att ingen av oss är gjorda av socker tvingar regnet oss till ett av Gullmars numera gentrifierade hörn, Sushi Yama.
Hammarby Handboll besegrade de då regerande svenska mästarna Ystads IF i semifinalen i Svenska cupen. Första mötet spelades på hemmaplan och slutade i vinst med 37-33, och cupfinalplatsen säkrades med elva bollars marginal efter en 31-24-vinst i bortamötet. IFK Kristianstad står nu för motståndet i finalen. Första mötet är redan avklarat - med Hammarbyvinst i bortafajten med 31-30 - och när vi nu går in i cupfinalens andra möte gör Aspen och gänget det med en bolls ledning.
Påverkar derbyvinsten ditt självförtroende inför imorgon?
“Hade de torskat hade jag kunnat säga att det bara kan bli bättre härifrån, men det är klart att man får energi”, säger Aspen med ett leende. “Nu känns gemene bajare lite gladare och lite mer taggad att gå på cupfinalen imorgon. Det ger även oss i laget energi, att ha sett matchen på plats och stött på folk som berättar att de ska gå på fajten imorgon”.
Fick du några hejarop?
“Jo, några fick jag! Sedan tyckte några att jag skulle gå hem och lägga mig…”, säger Aspen och skrattar till. “Jag hade ändå inte gjort något bättre om jag stannat hemma, så det är lika bra att vara på plats”.
Jag frågar Aspen om han upplever det surrealistiskt att potentiellt ha tagit ett guld om tjugofyra timmar. Han svarar att det känns lite surrealistiskt, men att han inte riktigt tänker på det på det sättet. Förberedelserna inför cupfinalen har varit hyfsat snarlika vilken match som helst, menar han. Tanken på att stå inför ett fullsatt Jerka gör att det pirrar till.
Efter ytterligare en fråga om varför Edwin inte kollat upp sin säsongskortsköplats gör han slag i saken och bestämmer sig för att undersöka det direkt. Han kollar frågande ner på sin mobil och bokstaverar högt “kö Hammarby säsongskort”. Efter några sekunders tystnad inser han besviket att det höga numret tvåtusensextiofyra faktiskt var hans köplats. “Vad i helvete, nu blev det skitdeppigt”, utbrister han, och övergår sedan i skratt.
En stund senare tänds hoppet i Aspens ögon igen. Han konstaterar att han lyckats lösa plåtar till i princip varje match ändå. Han brukar åka på de bortamatcher som inte krockar med handbollens fajter, och avslöjar att han för andra året i rad är medlem i Bajen Fans. På frågan om han kommer på BF:s årsmöte veckan därpå ser han först frågande ut, men väljer sedan att skriva in det i sin kalender. Nu hade jag förvisso ett egenintresse i årsmötet, i och med att jag skulle väljas in som styrelseledamot, men det var oavsett, ta mig fan, det finaste jag hört sedan jag konfirmerades.
Hur var det att spela cupfinalens första möte mot Kristianstad på bortaplan? Var det psykande på något sätt?
- Nej, det är klart att man vill avgöra på hemmaplan. Vi hade tur som fick bortamötet en lördag och hade tillresta supportrar på plats, det var synd bara att fotbollen spelade cupmatch samtidigt. Vi var dock nöjda med alla som kom och stöttade oss. Det är skönt att vi får avsluta uppe i Stockholm, och eftersom matchen spelas en tisdag kommer de inte ha en massa supportrar på plats.
Jag poängterar att det är lite supporterfientligt att cupfinalens andra möte spelas en tisdagskväll. Edwin nickar instämmande, berättar att det är något spelarna har tänkt på, och att det är lite tråkigt att det inte blir på lika villkor för Kristianstads supportrar, men “herregud, de spelar ju final vartannat år ändå”, konstaterar han. “Självklart hade vi varit rasande om det hade varit tvärtom”.
Aspen fortsätter att komma med förbättringsförslag kring andra delar av cupens upplägg - dels att det spelas dubbelmöten i slutspelet, men framförallt att semifinalerna spelades redan i december, som han berättar är den mest hektiska månaden för handbollsspelare.
- Vi spelade första finalen i slutet på februari, och nu, över två veckor senare, är det dags för andra mötet. Vi hade lika gärna kunnat spela semifinalerna den här veckan också, mellanrummet mellan matcherna är inte det mest sportsliga. Förbundet har en del att jobba på, det tror jag att alla spelare tycker. Jag hoppas att det blir bättre till nästa säsong, men nu får vi jobba utifrån det vi har.
Hade du haft en annan känsla inför returen om fajterna spelats närmare varandra?
- Ja, det tror jag. Nu har vi haft ett landslagsuppehåll, så några av oss i laget har varit iväg. Jag har spelat i ligalandslaget tillsammans med Kristianstads målvakt och mittsexa.
Aspen berättar sedan hur han helst hade sett att finalen var ett enkelmöte, eftersom det känns märkligt att kliva in på planen med ett resultat som gjordes för så pass länge sedan.
Vid sidan av handbollen pluggar Edwin teoretisk filosofi, och när han kläcker ur sig att han under finaldagens morgon ska skriva salstenta faller jag återigen ner i stressen kring att jag står i vägen för hans bästa möjliga vila och uppladdning inför morgondagen.
Hur kommer du ladda inför morgondagens match?
“Efter tentan kommer jag nog bara åka hem och ta en nap. Förr brukade jag alltid käka schnitzel på Lilla Prag inne i stan på matchdag, men jag hade så mycket grejer för mig under förra säsongen så det blev för mycket”, säger Aspen med ett leende.
Han berättar att han numera gillar att vara på plats i hallen i god tid för att känna in stämningen och värma upp i lugn och ro, men att han försöker ta det som vilken match som helst och att det sättet fungerat bra hittills. “Vi fick lite skit från vår lagledare för att vi var på fotbollen. Jag tror inte att gubbarna som vann guld 2006, -07 eller -08 hade varit på fotbollsderby dagen innan, så vi ska se till att vinna imorgon och trycka upp det i ansiktet på honom”, säger han och ler brett.
Tankesättet bland våra spelare att gå in i andra mötet av en cupfinal med inställningen att det är vilken match som helst blir lite av en kulturkrock mot oss supportrar. Jag har flera gånger bevittnat Hammarby spela sitt spel halva matchen för att sedan tappa det och vara sämst när det gäller inom diverse olika sporter.
- Jag vet inte om det är så generellt inom Hammarby, eller om det bara är att det fina med sport överlag. När man är i förarsätet är det lättare att tappa övertaget, och det är svårt att hålla i för att knyta ihop säcken. Det är väl det som skiljer bra lag från riktigt bra lag. Vi är ett bra lag och Kristianstad är ett bra lag, ett riktigt bra lag vet jag inte om jag skulle säga att de är”, säger Aspen skrattandes.
Han fortsätter berätta om hur lite vind i seglen precis innan halvtid möjliggör för att ladda upp under pausen, och sedan gå ut på planen med samma intensitet. Som motståndare kan man lätt glida med och gräva ner sig, men det är vad han tycker är härligt med sporten. “Vi låg under i första cupfinalen med åtta mål men sedan vände vi igen. Det svänger, och det är det härliga”, säger Aspen hoppfullt.
Nog svänger det om Bajen. Dagen efter är det lapp på luckan. Hela Jerka vibrerar av förväntan, och arenan får sin egen hyllning när ett tifo breder ut sig över klackens långsida. Matchen ska precis inledas med shootoutstraffar när jag lägger märke till att målen i cupfinalen tydligen är gulblåa, istället för svartvita som de vanligtvis är. Konceptet shootout var redan störigt, men blev nu ett ännu större störningsmoment.
Trycket på läktaren förblir högt genom hela matchen. Eftersom det är dags för Tidaholm med en halv halvlek kvar känns det som att det finns oceaner av tid. Samma känsla försöker jag ge mig själv när Kristianstad leder med en boll och klockan visar att det endast återstår några sekunder kvar av matchen. Det må gå fort i hockey, men det går så himla mycket fortare i handboll. Uddamålsläge innebär straffläggning för att avgöra var bucklan hamnar.
Det är återigen dags för shootout, och efter några fruktansvärt nervösa minuter med straffkast från båda lagen får till slut ett gäng orangeklädda hoppa av glädje i ena hörnet på den provisoriska kortsideläktaren. Nere på planen står Aspen och trycker i det ena målet. Hans blick är vänd ner mot golvet och när det blivit dags att ta emot en silvermedalj går han mot resten av laget med besvikna steg.
Ljudet av klistrade handbollar som studsar ekar i ett tomt Jerka. Målen är återigen svartvita. Till gnisslande läten från ljudet av fotsulor mot gummigolv knallar jag ner på läktaren och hör hur spelarna tjabbar med varandra. Flera frågande blickar vänds mot mig. Trots att vi inte befinner oss i ett omklädningsrum kan jag inte låta bli att tänka att detta är så nära locker room talk som jag kommer komma.
Bollar mot huvudet diskuteras efter att den dåvarande målvakten Hayder Al-khafadji fått en smäll mot huvudet. Enligt resonemanget på planen ska man ta en boll mot huvudet med näsan. Det kvittar om man bryter den - det viktiga är att slippa hjärnskakning. Strax därefter drar uppvärmningen igång, i form av futsal.
Efter träningens slut möter jag upp en nyduschad Edwin i hallens entre. Vi knatar bort till ett av kommentatorsbåsen ovanför läktaren - en plats som definitivt slår Sushi Yama på Gullmarsplan. Det har gått en tid sen vi sågs senast, och jag börjar med att fråga hur tentan gick. “Jag tror att jag slaktade den, men jag har inte ens kollat för jag har hoppat av”, svarar Aspen med ett leende. Varvandet mellan handboll, jobb och plugg gjorde att plugget i nuläget fick sättas på paus, men att studierna förmodligen kommer tas upp på halvfart till nästa termin - “så att man inte bara går omkring”, som han själv beskriver det.
Edwin Aspenbäck är uppvuxen i Hjo och förklarar att alla där spelade handboll, vilket gjorde att det föll sig naturligt även för honom. HK Guldkroken är moderklubben. Ända upp i tonåren spelade han både handboll och fotboll. I fotboll representerade han först Norra Fågelås, men gick sedan över till ett annat lag ungefär tre mil bort - nämligen Tidaholm. Edwin berättar att eftersom ramsan även körs där blev hans familj helt lyriska när de befann sig i Jerka och fick höra den där också.
Tycker du att ramsan fungerar tidsmässigt att köra under en handbollsmatch?
- Jag vet inte riktigt, men den körs oavsett och jag tycker det är kul. Jag funderar alltid på om folk på läktaren vet om min historia - jag är inte därifrån, men min familj bor där nu och jag har ändå spelat fotboll i Tidaholm.
Det är otroligt fördelaktigt för Hammarbyismen att som supporter se spelare från våra olika sektioner stötta Bajen från läktarplats i olika sporter. Själv har jag stött på Aspen på såväl borta- som hemmaplan denna säsong, och våra handbollsspelare har definitivt en stadig repertoar av ramsor. Därav påpekar jag min förvåning när Hjältarna från Söder drogs igång av spelarna efter cupfinalen. Aspen svarar, utan att blinka, att det måste bero på att fotbollen kör den, men att det för handbollen inte är särskilt svårt att som lag vara bättre på att dra igång ramsor för supportrarna.
- Min favorit är den här med visslingen, men det känns inte som att det är så många som gillar den.
Själv kan jag inte ens vissla.
- Nej, inte jag heller, men jag sjunger som fan istället för att kompensera.
Edwin berättar sedan om hur han som trettonåring bestämde sig för att han ville satsa på handbollen i samband med att han började i Skövde, trots att han fortfarande lirade fotboll. Handbollen var helt enkelt roligare och var värd uppoffringarna.
- Jag tappade det sociala lite, eftersom jag inte hann träffa gänget jag gick i skolan med lika mycket. Om jag får säga det själv var jag bra på fotboll, men det var coolt att gå till Skövde som var en elitklubb och spelade i högstaligan. Jag kan tänka mig att det liknar att ha spelat fotboll i Bajens akademi här uppe, det hade alltid varit svinläskigt att möta Skövde som ung så det blev ett helt nytt steg.
Fanns det en annan uppmuntran för att utvecklas som handbollsspelare i Skövde?
- Ja, det fanns en annan press i Skövde. Tränarna var hårdare än i Hjo. Jag var så jävla dålig när jag gick dit, men när alla runt omkring var snäppet bättre blev jag själv lite bättre hela tiden och utvecklas väldigt mycket. Mitt lag i Hjo vann knappt några matcher, men Skövde tog en massa tvåpoängare. Det var väldigt coolt att gå runt i IFK Skövde dress i skolan, haha.
Aspen debuterade i Skövdes A-lag 2019, även fast han själv erkänner att “det inte blev jättemycket till spel”. Han förklarar att han “varit skadebenägen under karriären, så jag har rätt dålig koll på när jag har spelat och inte”. Det märks att de tidiga skadorna var formativa för hans karriär.
Plötsligt uppstår en, för Stockholms stads idrottssfär, typisk situation. Djurgårdens herrar i innebandy kliver ut på planen för träning. “Det är det sjukaste att de tränar här. De är så jävla dåliga”, säger Edwin irriterat. Det blir uppenbart hur det inte är första gången han behövt bevittna den typen av intrång i Jerka.
Jag plockar upp tråden som djurgårdarna fick oss att tappa och frågar om hans tidigare skadebenägenhet, och möts av en suck innan Edwin förklarar att det i viss mån var nyttigt för hans utveckling.
- Jag var i ganska dålig fysisk form när jag var yngre - väldigt tunn för att vara en handbollsspelare. Efter att jag skadade mig och behövde opereras så tvingades jag träna upp min fysik. Även fast jag bara är 23 år, så känns det som att kroppen är äldre efter att jag opererat både axeln och knät. Idag har jag fått bort de mentala spärrarna som kom med skadorna. Eftersom jag har den spelstilen jag har behöver jag tro på det hela vägen. Tvekar jag lite så blir det inte bra alls. Man får bara satsa, och håller det är det bara att fortsätta.
Högernians första år som heltidshandbollsspelare kom efter att Edwin skrivit på ett fyraårskontrakt för den norska toppklubben Elverum Håndball. Tanken var att hans fysiska status skulle förbättras, och att han samtidigt skulle spela med B-laget, men eftersom han signades i början av 2020 satte dessvärre pandemin stopp för spelet med B-laget.
- Hela säsongens dagar bestod av individuell träning på gym på förmiddagen, lite vila och sedan träning med laget. Jag ville inte ha en till sådan säsong, så när jag fick chansen att komma till Hammarby på lån tog jag den, främst för att komma till en klubb som skulle ge mig speltid.
Efter en säsong i den grönvita tröjan ville både Edwin själv och Hammarby att han skulle bli permanent i klubben, varpå ett kontrakt på två säsonger skrevs. I våras förlängdes Aspen till år 2026. Förhoppningsvis har han nått hela vägen fram i säsongskortskön tills dess.
