Och tröjan min var grön och vit:

Billy Ohlsson, 1978-79

Text: Billy Ohlsson/Redaktionen

Och tröjan min var grön och vit är ett stående inslag på Mytens historiska uppslag Bakåtpass, där en före detta Hammarbyspelare får berätta om en särskild säsong. I det andra numret fick Billy Ohlsson berätta om säsongen 1978-79, då han spelade i DSC Arminia Bielefeld och Los Angeles Aztecs.

Två svenskar har genom historien spelat med den holländske legendaren Johan Cruijff. Den ene är Inge Danielsson, som spelade i AFC Ajax under 60-talet. Den andre är Hammarbys rekordmålskytt. I Och tröjan min var grön och vit berättar Billy Ohlsson om proffssejouren i Arminia Bielefeld som slutade i ett lån till Los Angeles Aztecs.

När jag spelade i Hammarby var det inte många spelare i Allsvenskan som fick bli proffs. Max en eller två per år. Men 1978 hade jag kommit tvåa i skytteligan och plötsligt fanns intresse. När vi var i Miami ville Peter Short, general manager i Los Angeles Aztecs, knyta till sig både mig och Kenta, men det hela rann ut i sanden. När vi kom hem till Stockholm fanns dock anbud från tyska Arminia Bielefeld, som hade gått upp i Bundesliga.

Klart jag var intresserad. På den tiden var Bundesliga vad La Liga är idag. Där fanns några av världens bästa spelare, bland andra Kevin Keegan i HSV, samt ett gäng svenskar, däribland Ronnie Hellström i Kaiserslautern. Det fanns ett helt annat intresse kring fotbollen än i Sverige - jag minns hur det kändes att kliva ut framför 50 000 på Westfalenstadion i Dortmund eller Volksparkstadion i Hamburg. Inte Örebro borta, direkt. Fotbollen man spelade i Tyskland byggde väldigt mycket på att springa. I Sverige spelade vi zonförsvar, så i vissa perioder kunde man få vila lite. I Bielefeld sade de åt en att markera en gubbe, och följa honom matchen igenom. Borta mot Kaiserslautern fick jag markera en 100 kg tung mittback som gjorde 100 meter på nio sekunder blankt. Lycka tilll!

Den matchen gjorde jag det som skulle bli mitt enda mål för Bielefeld. Kvällen efter sov jag över hos Ronnie. Jag hade börjat få hemlängtan. Klubben höll inte vad de lovade. De hade lovat en lägenhet mitt i stan, men istället fick jag bo i en etta på bottenplan i ett slumområde. Till slut lyckades jag tjata mig till att få byta, och fick bo inneboende hos en tysk tant i en villa. Det var helt okej.

Bielefeld åkte ur och jag hade ingen lust att vara kvar. Men klubben trilskades och Bajen kunde inte köpa loss mig från kontraktet. På den tiden fanns knappt agenter, utan eventuella intressanter ringde mig på hemtelefonen. En dag kom jag hem till ett meddelande från Peter Short från LA Aztecs. De skulle åka på Europaturné under sommaren och Short undrade om jag fortfarande var intresserad.

Jag satte mig på ett plan mot Paris, där jag för första gången fick träffa laget. I spelarbussen satt snubbar som Clyde Best och Collin Bolton - spelare jag kände igen från Tipsextra. Längst fram i bussen satt Johan Cruijff med en enorm Rolexklocka. Bussen väntade på en sydafrikansk mörkhyad spelare som hade fastnat i franska tullen på grund av Sydafrikas apartheidregler. Då reste sig Cruijff upp, gick in på flygplatsen och kom några minuter senare tillbaka med sydafrikanen. Så stor var han. Som människa var Cruijff fantastisk, hade alltid tid att snacka och brydde sig om alla i laget. 32 år gammal var hans stjärna dalande, men han var fortfarande en fantastisk fotbollsspelare. Han hade den där egenskapen att bara man sprang och hittade luckor kom till slut bollen på fötterna. Det var helt otroligt.

Bielefeld gav mig inte speltillstånd så Aztecs registrerade mig som Ivan Gavinovic. Jag hängde med laget i Frankrike, Belgien och Holland, men när de skulle åka över till England fick det räcka. När jag blickar tillbaka på min karriär inser jag att jag fått uppleva allt jag någonsin ville. Jag ville spela i Hammarby, i landslaget och prova på att vara proffs. Allt det gick i uppfyllelse, och dessutom fick jag spela med Johan Cruijff.